De flesta vet väl vid det här laget vilken politisk åskådning som är Göran Greiders. Kanske känner många också redan till hans kärlek till katter, och möjligen har han tidigare publicerat dikter där hans katter fått vara med. Hans förtjusning i dessa djur verkar djupt rotad. I Greiders senaste diktsamling Katterna kommer in från mörkret finns många dikter där katter förekommer. Två dikter om katter inleder och avslutar dessutom diktsamlingen, som i en cirkelkomposition. Innehållet i andra dikter är bland annat politiskt, religiöst eller historiskt. Flera har varit publicerade tidigare i tidningar, tidskrifter eller böcker eller varit tal (anföranden), som skrivits om för att passa i diktsamlingen. Det finns dikter om platser i Sverige med arbetarhistoria och dikter om Greiders egna släktingar. Kanske skriver han om dem för första gången, jag vet inte. Men det är bra att han väljer ett sådant ämne. Många väntar märkligt nog med att utforska sin släkt och sin egen bakgrund tills de själva har uppnått en viss ålder eller så inträffar detta inte alls. Ingetdera kan jag förstå. Det naturliga är väl att man blir intresserad av sin egen bakgrund så snart man blir vuxen.

Det finns riktigt korta dikter, betraktelser över tillvaron och beskrivningar av upplevelser i den trädgård, som Greider sköter med stor glädje, med dess blommor, träd och djur. Här kommer också katterna in i bilden. Möjligen symboliserar de något för honom, om så bara det goda livet, och får kanske bli sinnebilden för det djurliv som pågår parallellt med mänsklighetens liv. Djuret som inte förstår och inte känner till något alls av människornas alla problem: ”Hankatten kommer in från decembermörkret, totalt jävla ovetande men hungrig.” Och det är med igenkännandets glädje jag läser dikten Det enklaste, med få men hjärtknipande rader, som säger mycket om Greiders känslor för katter. (Även om ordet knacka kanske inte passar in på tassrörelsen hos en katt.)

Ur verandamörkret:
En orange tass
från vår ena katt,
knackande mjukt på rutan.
Jag blir glad,
går genast och öppnar.

De politiska dikterna är tydliga i sina budskap. Jag beundrar Göran Greider för hans politiska engagemang. Han sitter inte hemma på kammaren och gnäller, utan går i demonstrationsleden, ställer sig i talarstolarna, debatterar och skriver. Hans dikter tycks spänna över hela hans inställning till tillvaron. Vad som är viktigt, vad han avskyr, vad som måste bekämpas. Hur samhällsförändringar måste ske. Han har inte gett upp, trots allt: ”Jag ser ett slut för kapitalismen, men inte nu, inte de närmaste åren, men jag ser ett slut för detta världssystem”. Och den korta dikten Vägen verkar vara en programförklaring:

Den här vägen är
den rakaste jag sett:
Vem kan gå den
förutom dom
som redan gett upp?

Men som det brukar heta: ”Vem har sagt att allting ska vara så lätt?” Nej, det är tydligen inte meningen att allt ska vara lätt, snarare att det mesta ska var svårt och komplicerat och stora delar av mänskligheten befinna sig i ständig kamp för rättvisa. Det har tragiskt nog blivit den permanenta världsordningen. Men det känns hoppingivande att läsa Greiders dikter, och därför gör jag det gärna. Även om han ibland tar miste i sina politiska analyser och uttalanden.