Recension

: Noll Noll. Decenniet som förändrade världen
Noll Noll. Decenniet som förändrade världen Tobias Nielsén och Anders Rydell (red.)
2010
Volante
6/10

Det otåliga nollnolltalet

Redan innan 00-talet nått sitt slut var vi fullkomligt nedlusade med listor över vad det egentligen gått ut på. Tusen svenska klassiker satte klassikerstämplar på titlar från 2009 redan under hösten. Men vilken etikett ska vi klistra på 00-talet?

Den frågan ställer Anders Rydell i inledningen till antologin Noll Noll i ljuvligt pastor Janssonsk stil – tiden är som en skokartong:

Vi öppnar kartongen, lägger ner jazz, The Great Gatsby och allmän rösträtt. Sedan skriver vi med tusch ”Det glada tjugotalet” på locket. Vi lägger ner Vietnamkriget, ett presidentmord och en PO Enquist-roman och skriver ”Det politiska sextiotalet”. Vi lägger ner ett Killinggäng, Monica Lewinsky och fåret Dolly och skriver ”Det ironiska nittiotalet”.

Och vad lägger vi då i 00-talets skokartong? Och vad ska det stå på locket? Tja, redaktörerna Tobias Nielsén och Anders Rydell har valt ut 15 teman åt 15 skribenter som ska definiera decenniet. Det blir ekonomi, mat, Internet, mode, politik, musik, fantasy, USA, TV, fotboll, kropp & själ, litteratur, design, kändiskultur och familj.

En ganska lättsam blandning, med andra ord, där Stockholms- och övre medelklassperspektiven är starkt dominerande. Det är mycket lyxshopping och spa, home styling och Stureplan, börsen och IT-bubblan. Världen utanför Stureplan är däremot påtagligt frånvarande, vilket kanske är lite märkligt både med tanke på globaliserings- och miljödebatten, Asiens ekonomiska expansion och inte minst de omhuldade nya mediernas betydelse för nyhetsjournalistiken världen över.

Men kanske har enkelspårigheten en poäng. Det är fortfarande åt den stora kulturkretsen i väster vi vänder våra tindrande ögon de gånger de släpper navelhöjden. Martin Gelin sammanfattar väl det amerikanska decenniet, ”från Bush-terror till Obama-tro”. Caroline Hainer menar att 00-talet är decenniet då vi började ta teve på allvar och hinner både diskutera mansroller och amerikansk tortyr med utgångspunkt i 24, Kristin Lundell konstaterar att rocken kommit i pensionsåldern och Adam Svanell skriver roligt om fantasyvurmen och nördarnas revansch med avstamp i Tolkien- och JK Rowling-hypen.

Andreas Ekström skriver sött men lite oproblematiserat om föräldraskap och pappalycka och hittar en fin krok i toppolitikernas benägenhet till pappaledighet. Liknande små klockrena nyckelbilder finns hos Kjell Häglund (Design) i reklam för kakel som är så billigt att man lika gärna kan slå sönder det, hos Annina Rabe (som för övrigt hinner med även handväskdebatten kring Sisela Lindbloms De skamlösa) i litteraturen som accessoar och hos Klas Ekman (Kropp & själ) i gamla LO-kursgården Hasseluddens förvandling till japanskinspirerad spa-anläggning. Sådant är ett nöje att läsa – stilistiskt om än inte ideologiskt.

För 00-talet framstår onekligen som det nya 80-talet. Jackie Collins-bilder av bubbelbad och guldtelefoner verkar sällan särskilt långt borta och privat ägande framstår som den mänskliga rättigheten framför alla – kosta vad det kosta vill i kreditkortsskulder, avbetalningar och sms-lån med ockerräntor. ”Bubbel och bubblor” heter Emanuel Sideas ekonomikapitel, i ”Lyx für alle” diskuterar Salka Hallström Bornolds mode och Björn af Kleens avsnitt om kändiskultur har fått titeln ”Fåfängans marknad”. Och redaktörernas skokartong? Ja, den får tuschepitetet ”Det giriga nollnolltalet”.

Oavsett om man håller med eller inte, så är det en intressant start. För även om vi just nu är nästan övermätta på de där listorna så är ju 00-talets historia långt ifrån färdigskriven. Den kommer kanske aldrig riktigt bli det heller. Men någonstans i hur vi uppfattar det förflutna finns ju fröet till hur framtiden ska formas.

Och för att avsluta med ännu en sådan där charmerande pastor Janssonism – den här gången Karin Erikssons i kapitlet om politik – historien är som ett parti biljard, där varje boll sätter nya i rörelse. Ett moderat kommunalråd pratar bredvid mun inför en dold kamera i en valstuga hösten 2002. Fyra år senare förbyts katastrofval i triumf efter Reinfeldts moderat-make-over. Men bollarna klonkar vidare in i det nya decenniet och än har vi inte sett slutet. Som en av de få som inte reservationslöst knyter ihop säcken om det förflutna pekar Eriksson också mest framåt.

Vad skulle vi egentligen vilja att det stod på 2010-talets skokartong?

Ella Andrén

Publicerad: 2010-02-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3622

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?