Recension

: To cut a long story short
To cut a long story short Tony Hadley
2005
Pan Books
8/10

En sångare talar ut

Utgiven 2005
ISBN 0330427415
Sidor 348
Först utgiven 2004
Språk Engelska
Medförfattare Maria Malone

Om författaren

Tony Hadley, född 1960 i London. Sångare i Spandau Ballet och därefter solokarriär.

Sök efter boken

Spandau Ballet var, och är, bandet med en riktigt bra sångare, Tony Hadley. Efter bandets splittring 1990 har Hadley ägnat sig åt en solokarriär som sångare och även skrivit musik själv. 2004 utkom hans självbiografi To cut a long story short. Titeln är hämtad från en av Spandau Ballets singlar, som även fanns med på deras debutalbum Journeys to Glory från 1980. (Låten inspirerade för övrigt Vince Clarke att skriva I just can’t get enough.) Hadleys självbiografi utkom alltså fem år före det att Spandau Ballet återförenades, vilket alltså skedde förra året, 2009.

Tony Hadley skriver att han tycker att det är sorgligt att det blev som det blev med Spandau Ballet och deras tvist om royalties. Han inleder boken med att berätta om ett brev han fick 2001, där det stod att han inte ens hade rätt att officiellt kalla sig ex-Spandau Ballet. Han nämner att Duran Duran återförenats och att det kunde även Spandau Ballet ha gjort, om de inte blivit osams. Han konstaterar besviket: “As it is, there’s no chance that we will ever play together again. You reach a point of no return, which is where I am now.”

I bokens allra sista kapitel återkommer han till ämnet, eftersom han plötsligt hösten 2004 fått ett erbjudande från Gary och Martin Kemp och bandets gamle manager Steve Dagger om en återföreningsturné. Samma personer hade för inte så länge sedan hindrat honom från att göra reklam för sig själv som en ex-Spandau Ballet, och nu betedde de sig plötsligt som om de alla var vänner igen. Han tackade nej, och förklarar väldigt mycket varför. Ändå kan jag inte låta bli att läsa mellan raderna att han redan då hade kunnat tänka sig en återförening under vissa omständigheter. Han brottas verkligen med tanken. Frågan verkar hänga enbart på honom. Det tycks ha varit främst han som drev frågan om royalities och inte så konstigt, eftersom han var bandets sångare och frontman, och därmed präglade alla sånger, även om det var Gary Kemp som hade skrivit så gott som allt. Hadley ville märkligt nog turnera igen 1999, året då bandet möttes i domstol, men då ville ingen av de andra. Ja, vi vet hur det gick till slut. Hans funderingar ledde till att han slutligen sa ja till en återförening. Förutom de pengar som det var möjligt att tjäna, fanns det säkert en stor längtan för en artist som Tony Hadley som är lycklig när han sjunger, att åter få vara i mittpunkten av det världskända bandet och möta dess stora publik.

Hadleys självbiografi är mycket läsvärd, illustrerad med fotografier och försedd med index. Boken bygger på intervjuer och han har fått hjälp med att skriva den av Maria Malone. John Keeble, vännen och trummisen i Spandau Ballet har hjälpt honom att minnas. Hadley verkar vara en mycket sympatisk person. Han bekänner sin svaghet för alkohol, han drack väldigt mycket under bandets turnéer, men aldrig kvällen före en spelning. Däremot avstod han helt från andra droger, han hade en gång blivit varnad av sin mormor för droger och lovat henne att aldrig använda dem, ett löfte han hållit. Och jag tror honom. Däremot verkar övriga bandmedlemmar gillat droger, och även groupies. Gång på gång försäkrar Hadley i boken att han aldrig var otrogen sin fru, som han hade gift sig med redan 1983, trots att han bokstavligen jagades av fans och groupies. Ja, man får väl tro honom även vad gäller det. Han berättar om medgångar, men också mycket öppet om alla motgångar, som drabbade honom senare i livet.

Tony Hadely föddes 1960 och liksom Gary Kemp växte han upp i Islington, London. Hans pappa arbetade som elingenjör vid Daily Mail och de hade det tämligen välbeställt. Vid elva års ålder började Hadley köpa skivor. Han upptäckte David Bowie. Den enda poster han satte upp i sitt sovrum var en med Bowie. Hadley började spela in sig själv på en bandspelare när han sjöng med i Bowies sånger. Han gillade även Freddie Mercurys röst, men beundrade också sångare som Frank Sinatra, Tony Bennett och Jack Jones. I skolan gick han med i en kör. På en campingsemester i Devon med föräldrarna sjöng han för första gången offentligt, upptäckte att han gillade det och började vinna tävlingar. Senare, året var 1976, träffade han en dag Steve Norman, Gary Kemp och John Keeble i musikrummet i skolan, de brukade spela ihop där. Några dagar senare berättade Steve Norman att de ville bilda ett band och att de behövde en sångare. Tony Hadley anmälde genast sitt intresse.

Hadleys idol var som nämnts Frank Sinatra. 1977 sjöng Sinatra i Albert Hall under några kvällar. Hadley hade ingen biljett, men han ville absolut höra honom. Hans drivkraft att verkligen få höra och träffa sin idol berättar en hel del om hans personlighet. Han klädde sig i kostym för att se ut som en journalist och tillverkade själv en namnbricka, där det stod att han hette Anthony Holden och var musikjournalist på Melody Maker. Han blev insläppt utan problem. Nästa kväll hade han bestämt sig för att försöka träffa Sinatra. Han gick tillväga på samma sätt för att återigen komma in på konserten och hade dessutom sin mamma med sig. Efter konserten skulle det hela ske:

As he disappeared through the door at the back of the stage, I followed. He stood a few feet away surrounded by minders. I said, ‘Excuse me Mr Sinatra, can I just have a word? I just wanted to say thanks very much. What a fantastic concert.’ He said ‘It’s good to see some young people here.’ I said, ‘I’m a big fan and so’s my mum.’ ‘What do you do?’ he replied. I decided against lying about working for Melody Maker. Sinatra was well known for his tricky relationship with the press. I said, ‘I’m a singer, I’m in a band, and one day I want to sing here.’ He said, ‘Well, good luck to you son.’ I went back to my seat. My mum couldn’t believe it.

Sex år senare spelade Spandau Ballet i Albert Hall. Tony Hadleys önskan hade gått i uppfyllelse.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2010-01-25 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-29 11:37

Kategori: Recension | Recension: #3601

2 kommentarer

Handlar denna mer om Spandau Ballet-tiden än Kemps bok, alltså?
Förresten: står det i ngn av dem varifrån de fick idén till namnet – de känns inte som Tysklandsfantaster direkt, menar jag.

Irene Elmerot Redaktionen 2010-01-25 13:43
 

Båda böckerna koncentrerar sig definitivt på Spandau Ballet-tiden. Kemps bok är något mer ambitiös med att lägga ett helhetsperspektiv på perioden. En journalist, Robert Elms, föreslog namnet för dem, de hade då ett som de inte var nöjda med (The Gentry). Han hade sett namnet klottrat på en toalett i Berlin. De tyckte alla enbart att namnet lät bra.

Eva Björnberg Redaktionen 2010-01-25 20:52
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?