På ett av Sveriges alla sjukhus finns en av landets alla förlossningsavdelningar. På avdelningen jobbar ett av landets alla vårdbiträden; den 20-årige mannen med den betraktande blicken och den genomljudande rösten. Rösten, som hörs redan från första sidan i Förlossningen.

Det är med ett slags konstaterande, registrerande torrhet som denna röst leder oss in på förlossningsavdelningen, stänger in oss och låter oss bo bland chefsbarnmorskor med dödskallefoppatofflor, usk:or (undersköterskor) som drömmer om en vecka på Kos och överläkare som tycker att de är lite som folk är mest. Måns Wadensjö rör sig i den begränsade värld som kallas sjukhusvärlden. En många gånger lika fascinerande som skrämmande värld, som lika mycket skärmar av sig från, som håller uppe omvärlden. På sjukhuset härskar Regeln sida vid sida med det ingrodda hierarkiska system som talar om vem och vilket yrke som har vilken roll i den ständigt pågående verksamheten. Vem som får ha hand om de beryktade HIV-patienterna, vem som får skena iväg med sparkcykel och hämta blod och vem som får 400 kronor i timmen bara för att sova. På förlossningen är allt sedan länge reglerat, saker görs i tysthet, utan att ifrågasättas, ingen vet när, hur eller vem som startade det, bara att det måste fortgå. Det är inte en fråga hur man gör i ordning förlossningsbrickorna eller hur man stoppar in lakanen i den rena sängen efter att den nyförlösta modern lämnat avdelningen, det är en reflex.

Förlossningen är inte en roman av traditionell karaktär. Det finns ingen tydlig kronologi, ingen egentlig nutid eller dåtid och inga tillbakablickar. Det som finns är däremot det ständiga fastställandet, den från sidan inkommande blicken på det som pågår mellan korridorer och förlossningssalar. Men att säga att Måns Wadensjö har öga för det konkreta vore inte bara en grov underdrift, det vore också en aning förenklande eftersom han i mångt och mycket är en del i alla de detaljer och system han beskriver. Dessutom är det som om hans registrerande kommer ur fler sinnen än bara synen, som om det kanske är inbyggt i kropp och ryggmärg och inte försvinner ens när han lämnar sjukhuset.

Först mot slutet lyfter Måns Wadensjö läsaren ut från Avdelningen. Ut och in på insidan av en havande kvinna – och så blir förlossningen något mer än bara en titel. Något rör sig utåt på fler sätt än bara rent bildligt. Måns Wadensjö känner in detaljerna och de paradoxala känslorna i det underliga tillstånd som kallas gravididet. Han visar alla de små, tydliga moment som får åtminstone mig att känna att det är verkligen såhär det känns att vara gravid, trots att jag egentligen inte har den blekaste aning. En sådan känsla måste bara innebära ett gott betyg.