Med ett litteraturhistoriskt översiktsverk i händerna roar det mig ibland att bläddra bak till registret och jämföra bland författarna vem som får mer sidreferenser än den andre. Antalet ger liksom en mer handfast och direkt bild av författarens påstådda inflytande och möjliga status än vad de hermeneutiskt auktoritativa formuleringarna inne i boken gör. Gäller det Sverige kammar Strindberg och Lagerlöf hem flest sidor. I världslitteraturen är det väl Shakespeare.

När litteraturvetenskapen någon gång i framtiden har begripit den förnyelse av berättandet som skett inom serievärlden från 80-talet och framåt får man hoppas att någon bemödar sig att upprätta en sammanställning över svensk seriekonsts utveckling. Det namn som kommer att få flest sidor är det som är störst när det gäller betydelse och inflytande. Det är Joakim Pirinen. Man kan sammanfatta det som att han gjorde experimentella serier när det verkligen innebar ett experiment att göra experimentella serier. Senare produktion kvalificerar inte lika långt som banbrytande, men den svindlande värld Pirinen tuschar sig igenom är fortfarande så egensinning, fantasirik och stilsäker att varje ny utgåva blir överraskningen man inte trodde fanns. Även om till exempel senaste albumet Döda paret och deras ”vänner” i viss mån hade ena foten i gamla hjulspår står det ändå i jämförelse med övrig samtida utgivning helt utan motstycke.

I litteraturhistoriska översiktsböcker brukar det dessutom finnas ett index för omnämnanden av verk. Det är svårt att utpeka någon särskild above-all-guldklimp bland Pirinens alster – snarare gäller hans gärning författarskapet som helhet – men när det gäller just att bryta ny mark bröts de största partierna under 80-talet. 1989 utgavs ett album som samlar merparten av Pirinens produktion från denna tid. Detta var Kvarteret Kniven, och torde vara det som kommer förtjäna flest sidreferenser. Här man kan titta på när Joakim Pirinen blir Joakim Pirinen.

Kvarteret Kniven rymmer det mesta av det oförglömliga hos Pirinens författarskap: De små rackarna i Sandlådan, Socker-Conny och Beppo. Stilar blandas hals över huvud, slapstick möter surrealism som blandas med socialrealism mixat med kubism som korsas med politisk satir med existentiella förtecken i formen av spontan nonsensteckning om barnets utsatthet… och han behärskar dem alla. Albumet ringar in en äcklig och förtvivlad värld där allting kretsar kring det stora missförståndet mellan en själv och världen.

Kvarteret Kniven sålde slut snabbt efter releasen och har sedan dess varit knepig att få tag på. Nu, 20 år efteråt, ges den ut av Galago i utökad version under namnet Kvarteret Kolossen. Att versionen är utökad sker på gott och ont. Materialet från Split Vision (1995) lyfts med all rätt fram. Några alster av forn-Pirinen från 70-talet har däremot svårt att finna nåd som annat än snabbt avverkad kuriosa. Men i sammanhanget må det vara hänt. Expressens kulturredaktion befinner sig något steg under översiktsböckerna i den litterturvetenskapliga auktoritetshierarkin, men hade omdöme nog att utse Kvarteret Kniven till 1980-talets bästa svenska bok, alla kategorier. Vilken skam egentligen, att det fick gå två decennier innan man lät tillgängliggöra den igen.