Mellan 1975 och 1989 var Beirut en krigszon; ”mellanösterns Monte Carlo” maldes ner i ett inbördeskrig mellan religiösa och politiska falanger; granne mot granne, kvarter mot kvarter. En hel generation växte upp där. En av dem var Alexandre Najjar. Krigets skola är hans memoar, hans Beirut, som det såg ut för en som från första början var för ung för att kunna ta en tydlig ställning för någon annan sida än överlevarens.

Det finns givetvis mycket att säga om en så komplex och långvarig konflikt, men Krigets skola är kort. Drygt 100 sidor av noveller, anekdoter, tillbaka- och framåtblickar som berättas i en stil så rapporterande och nästan kåserande att det bara understryker det hemska: att leva i en värld där detta är normalt, där krypskyttar, vägspärrar och dödspatruller är en självklar del av livet. Och då blir det som drabbar hårdast inte beskrivningarna av att växa upp i ett krig, av dödsföraktande färder över krypskyttebron, av att se experter desarmera bomber 30 meter bort, av att gissa om en granat är incoming eller outgoing, av att bli nedskjuten i sin egen skolbuss…

Tjugo år senare är kulan fortfarande kvar. Jag har vant mig vid den främmande kroppen som bor inne i min egen. Att ta ut den skulle inte göra någon skillnad. Kriget lever inom mig i alla fall.

Nej, hur starkt det än är så är det som blir kvar i huvudet beskrivningarna av det vanliga livet före och efter kriget. När skotten upphört, freden kommit, men kriget fortfarande finns kvar i allt även när det är frånvarande. Språket, sättet människor ser på varandra, sättet de ser på sig själva, allt ekar normaltillståndet krig.

…att döden inte är något fantasifoster. Den är en varelse av kött och blod som man ibland ser skymta förbi. Man kan känna dess andedräkt och höra dess röst. Under kriget tryckte jag till och med dess hand.

Krigets skola är inget du ska läsa om du vill veta fakta om kriget i Libanon; det är inte den sortens skola. Berättaren var ett barn, han visste inget annat, han kan bara se på sig själv och se vem det gjorde honom till – en så stor del av det att det inte längre går att säga vem han hade blivit utan det, bättre eller sämre. Det är för stort att förstå annat än i små, 3-4 sidor långa enskildheter.