Advokaten Guido Guerrieri befinner sig mitt i livet när han plötsligt blir singel och slungas in i en livskris. Det är precis efter det som boken tar sin början, när Guirrieri får besök av en ung egyptisk kvinna. Kvinnan har sökt upp Guerrieri för att be honom representera hennes vän, Abdou Thiam, som anklagas för att ha kidnappat och mördat en liten pojke. Abdou – som är en kringvandrande försäljare från Senegal och jobbar på stränderna runt Bari – har setts prata med pojken vid flera tillfällen och man har hittat ett foto på dem båda.

Bevisen verkar till en början vattentäta och åklagaren vill ha en snabb dom, men Guerrieri blir övertygad om att Abdou är oskyldig och erbjuder sig att representera honom utan ersättning.

Trots att boken handlar om ett fruktansvärt mord och trots att den är en kraftfull attack mot rasism, griper den aldrig tag i mig. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att det mesta av handlingen försiggår i huvudet på Guido och det är svårt att se händelserna framför sig? Kanske hade boken vunnit på att ha fler berättarröster? Som det är nu känns den mest pratig och tråkig.

Gianrico Carofiglio har ett oklanderligt språk, men det är nästan som om det stjälper mer än hjälper. Dialogen är alldeles för litterär, riktiga människor pratar inte så där genomtänkt och överlagt. Det är en av anledningarna till att bokens karaktärer aldrig får liv.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken. Den har bland annat blivit nominerad till årets bästa översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin, och flera andra recensenter höjer den till skyarna, men dess storhet går mig förbi. Det är faktiskt så att jag nästan undrar om vi har läst samma bok.