På bokmässan i Göteborg samlar jag på skrivtips. Om radbrytningens betydelse för poesi, om att göra karaktärer verkliga, om att använda andra författares verk i sina egna. Vissa saker väcker fler tankar än andra.

Som Javier Marías, som ägnar ett miniseminarium på mässan åt att tala om översättning, bland annat som det bästa sättet att bli en bättre författare. Om man översätter en text övar man på rytm och takt och ton, man ökar språkkännedomen. Man testar ordens värde, och man låter dem bli mer betydelsefulla för en. Man inser hur deras valörer kan skifta och avgöra en hel texts innehåll. Det är hisnande att låta språkets möjligheter bli så påtagligt svindlande och faktiskt otäcka. Och jag tänker att även med bara ett språk till hands uppstår de där skillnaderna. Man kan skriva olika meningar som betyder samma sak, eller samma mening som betyder olika. Man kan arbeta med formatering av en text. Och man kan tänka på vad man kan och inte kan uttrycka med det egna språket, och varför.

Börjar också fundera på det här med att skriva utifrån ett tema. Kan man göra det? Det är vanligt att böcker sägs behandla teman, men kan det också vara så att temat verkligen är utgångspunkten när man bestämmer sig för att skriva något? Så att man alltså snarare tänker: ”nu ska jag skriva en bok om minnet” än ”nu ska jag skriva en bok om en familj som råkar ut för en bilolycka”. På den franska författaren Celine Curiols seminarium dyker teman som just ”minne”, ”modernitet” och ”stad” upp, och de tilltalar mig, de föder tankar. Svårt kanske, men utmanande, och kanske kan ett tema vara ett stöd när man ska utveckla de där historerna, när det ska bli något mer av de första tankarna.

Celine Curiol säger också att man ska tänka på sistaraden i en text som förstaraden i en annan. Det är uppfriskande och roligt att tänka så. En ny historia kan börja i vilken mening som helst. Text består av ett långt flöde av ord som aldrig tar slut, som livet, och var man än börjar och slutar så finns en historia där emellan.

Veckan efter bokmässan lyssnar jag på Javier Marias igen, den här gången på Kulturhuset i Stockholm. Nu säger han att en del författare har en karta när de skriver, andra har en kompass. Skillnaden är att har man en karta så vet man vad som väntar bakom berget eller på nästa sida, kanske inte exakt hur det ska se ut men ändå vad som ska komma. Om man har en kompass har man mer en aning om i vilken riktning man ska gå, men man kan själv bli överraskad över vad som händer på vägen. Kanske kommer man aldrig fram. Kan det här vara en hjälp vid skrivandet? Själv brukar jag antingen börja skriva utifrån en idé och sedan inte komma vidare efter att ha skrivit ner den. Nu tänker jag att jag kanske tar mig an texten från fel håll, kanske ska den där idén inte vara början utan snarare slutet på historien, dit kompassnålen pekar. Alla börjor kan ju också vara slut. Eller mittpunkter.