På 1990-talet blev boken Globaliseringsfällan, av Harald Schumann och H-P Martin, en storsäljare. De två författarna skrev då om några av problemen med globaliseringsprocessen: en skenande världskapitalism, finansmarknader bortom kontroll, växande välståndsklyftor i världen. Risken var stor, menade de då, för ett 20/80-samhälle, det vill säga ett samhälle där 20 procent av världens befolkning hade jobb och stabil inkomst, medan 80 procent inte hade det utan fick försöka klara sig ändå.

Nu har Harald Schumann skrivit något av en uppföljare, tillsammans med en ny medförfattarinna: Christiane Grefe. Författarna vill greppa stort, på sätt och vis mycket större än i Globaliseringsfällan: allt ska med den här gången, alla de stora globala ödesfrågorna. Boken tar därför upp allt från den globala finanskrisen till klimatförändringarna, energiförsörjningen och de globala välståndsklyftorna. Det är förstås en god ambition. Problemet är att det inte känns helt väl genomfört: frågorna skildras i det stora hela isolerade från varandra, kapitlens olika teman binds i väldigt liten utsträckning ihop. Varje kris behandlas i princip för sig, och alla de möjliga paralleller och kopplingar som kan finnas uteblir i den här skildringen.

Om man har läst Globaliseringsfällan känner man igen stilen på boken. Här blandas stort och smått – siffror och faktapåståenden med reportage och intervjuer. Ibland är stilen så blandad att jag undrar vem den tilltänkte läsaren egentligen är: när de exempelvis skriver om finansderivat kan diskussionen ibland bli mycket tekniskt avancerad i sin beskrivning av hur dessa derivat verkligen fungerar. I andra fall kan boken däremot ligga på en oerhört basal nivå.

Det går dock framåt i en ruskig takt, författarna öser argument och fakta över mig som läsare. Det är däremot sällan författarna stannar upp, reflekterar, analyserar. Vi hastar vidare: nya faktauppgifter, nya intervjuer. Nedräkningen pågår, ska vi hinna i tid? I tid, innan kriget kommer, innan energitillförseln tar slut, innan …? Ja, innan vad? Vad är det egentligen en nedräkning mot? Med bokens titel i bakhuvudet under läsningen infinner sig ganska snart Domedagskänslan. För det är en utveckling som i Schumann & Grefes skildring verkar närmast bortom all mänsklig kontroll.

Eller finns det någon lösning (eller några lösningar) på de globala problemen? I Globaliseringsfällan fanns ett tiopunktsprogram, som mestadels gick ut på att stärka EU:s makt och inflytande. Det kunde kanske kännas något naivt att tro att det verkligen skulle ha kunnat lösa alla problemen de då skrev om, men det gav i varje fall en hoppfull känsla om att något faktiskt kunde göras. Något så konkret åtgärdsprogram finns inte i den här boken, utan författarna är väldigt vaga i hur de tänker sig att man kan åtgärda de problem de beskriver. De kommer sällan längre än till ganska slitna och oprecisa argument i stil med att demokratin måste bli global på samma sätt som världsekonomin har blivit det, eller att vi alla sitter i samma båt och att de globala problemen därför måste lösas på global nivå.

Globaliseringens problem och möjliga baksidor har stötts och blötts i en rad böcker både före och efter Globaliseringsfällan. På det sättet tillför den här boken inte särskilt mycket nytt. Den hade därför sannolikt blivit intressantare om den hade fokuserat mindre på att beskriva problemen, och mer på att diskutera möjliga lösningar.