Det börjar bli kallt. Löven och gräset i Tessinparken glittrar och frasar av frosten. Under de stjärnklara höstnätterna kan det hända att Erik lägger sig på rygg och tittar på molnens färd över himlen. Han tycker att de ser ut som ”Minas hår i badkaret”.

Mina var Eriks flickvän tills för ungefär fyra månader sedan. Natten innan Erik hade tänkt fria bedrog hon honom med Richard, Eriks kollega. Erik och Richard jobbade på samma advokatfirma. Erik och Mina bodde i en mysig etagevåning vid Tessinparken. Numera tillbringar Erik det mesta av sin tid sittandes utanför sin och Minas gamla lägenhet där Richard nu flyttat in. Erik har med sig termos och sittunderlag.

Erik sa upp sig från advokatfirman och jobbar nu i en bar. Han hyr en liten, dyr lägenhet i andra hand. Men i lägenheten vid Tessinparken är allt frid och fröjd. Snart ska Mina och Richard gifta sig. De äter hämtmat och går upp- och nedför trappan påklädda, eller avklädda, eller så klär de av varandra samtidigt som de går uppför trappan. Det liv som Erik och Mina hade slogs i spillror på bara några timmar, under en fredagskväll. Richard tog vid där Erik slutade. Allt gick så snabbt. Så snabbt att jag som läsare inte riktigt känner mig övertygad. Berättelsen och dess karaktärer är inte alltid trovärdiga.

Mina skickar vykort till Erik. Hon uppmanar honom att gå vidare och lämna henne i fred. Men hon verkar samtidigt tycka om att plåga honom med upplysningar som

Nu är vi i stugan i fjällen. Vi hälsar på Richards familj. De är väldigt trevliga. De tycker redan om mig. De kallar mig ‘Lilla vännen’

En kväll efter jobbet på baren blir Erik uppraggad av konstfackstjejen Jenny. Jenny beskrivs på många sätt som en kontrast till Mina. Både till personligheten och till utseendet. Det är tydligt hur Erik fortsätter att tänka på Mina även när han är med Jenny. Han

känner inte igen hennes kropp. Den är konstig, brösten är större än vad de borde vara, höfterna rundare. Hon är mjukare att ta i, luktar annorlunda, smakar annorlunda, hon smakar mer än Mina

Eriks och Jennys förhållande präglas redan från början av Eriks nyckfulla beteende. Ibland lossnar någonting i honom och han blir brutal, struntar i hennes nej. Det antyds att liknande saker hände också i Eriks och Minas förhållande. Men det blir inte mer än just antydningar, och hjälper därför inte läsaren att förstå Eriks och Minas beteende mot varandra.

Gemensamt för bokens tre huvudkaraktärer är att de multnar och faller samman ju mer man läser. De blir mer komplexa, vilket är intressant, men de blir också mer otydliga ju fler vändningar handlingen tar. Berättelsen vidgas från att bara handla om Eriks spionerande på Mina och Richard till ett invecklat svartsjukedrama där läsaren har svårt att veta vem som egentligen är beroende av vem. Det låter kanske spännande, men blir i mitt tycke mest förvirrande.

Ångström har ett smidigt och vackert språk som särskilt blommar ut i de många träffsäkra skildringarna av Eriks och Minas förhållande. Det märks att detta är berättelsens kärna. Här känner sig författaren trygg, och därmed också läsaren. Kanske borde Ångström ha vågat stanna i denna berättelsens kärna. Där finns fortfarande tomrum och frågetecken som lämnar mig som läsare förvirrad.

Det finns en scen som starkt och effektivt skildrar obalansen i Eriks och Minas relation. Erik känner sig (be)sviken, utestängd och otillräcklig när Mina stänger in sig i badrummet. Hon skrapar upp gamla sårskorpor i badet. Ilskan och föraktet han ger utlopp för, driver Mina längre in i mörkret och sorgen. Här verkar författaren känna med båda sina karaktärer och visar skickligt hur deras egoism tar sig olika uttryck och står i vägen för att de ska kunna förstå varandra. Bara i denna scen om kärlek och maktkamp finns en komplexitet som skulle räcka till en hel roman.