Det är inte bara stålet som förenar bruksorten Hofors i västra Gästrikland med skrovet till Pansarkryssaren Potemkin i Sergej Eisensteins stilbildande stumfilmsklassiker, utan även den fysiska kollisionen som utgör inledningen i Molly Johnsons proletärroman Pansarkryssaren.

För Pansarkryssaren är tveklöst en proletärroman även om den jämfört med de stora svenska arbetarförfattarnas raka, socialrealistiska prosa tar ut de litterära svängarna rejält. Den mäktiga inledningsscenen, där den ryska pansarkryssaren plötsligt sköljer upp på stranden i det fiktiva Hofors (kallat Grusviken) andas mycket mer Kafka än Ivar Lo-Johansson och berättartekniken i form av perspektiv snarare än genom en handling i vanlig bemärkelse för nästan tankarna till Naomi Klien.

Inledningen följs upp med korta skildringar från Bahamas och New York för att slutligen återknyta till den svenska bruksorten. Perspektiven byts men allt hänger ihop som delar av det globala kapitalistiska systemet. Ett system som slutligen slukar såväl de revolterande ryska matroserna som kasserar det en gång så stolta pansarskeppet till simpel råvara för järnbruket. För även om språket är experimentellt är nämligen klassperspektivet glasklart – det är bruksarbetare i Hofors som står för arbetet medan det är kapitalisterna på andra sidan Atlanten som skördar arbetets frukter. Men samtidigt rymmer romanen många fler dimensioner än den klassiska kampen mellan arbetare och kapitalister. Här finns ett globaliseringsperspektiv med utsugning av tredje världen där ”infödingarna” på Bahamas tvingats ändra sitt sätt att leva för att bli till exotiska utsmyckningar för de skrupelfria kryssningsresenärerna. Men kapitalistklassens rov över allt som kan fås för pengar utan att bekymra sig över konsekvenserna ställer inte bara till det för människorna, arbetare i Hofors såväl som ”vildarna” på Bahamas, utan utrotar även växter och djur vilket anger ett miljöperspektiv. Den materialistiska strävan gör inte heller per automatik de besuttna lyckligare, för den som genomskådar att strävan bara är just en strävan och att de materiella målen egentligen inte betyder någonting i sig själv återstår endast melankoli. Och när mediernas roll för de rika och (o)lyckliga beskrivs känns de dryga femtio år som passerat sedan raderna skrevs som väldigt korta.

Lagom publicitet kring en vistelse på Bahamas och i synnerhet på Grandests gjorde ministrar betydelsefullare, berömdheter berömdare och rika allt rikare. Världsfotograferna utgjorde ett hett centrum för lyxmänniskornas låtsade ointresse.

Ja, egentligen är det väl bara den feministiska dimensionen som saknas för att detta skulle kunna vara ett debattinlägg från det innevarande årtusendet. Men Pansarkryssaren är förbehållslöst männens värld och de få kvinnor som finns med har lika cementerade statistroller som om de vore med i ett Tintin-album.

Men inte desto mindre är det här en mycket imponerande författardebut av den då, 1955, endast 24-åriga Molly Johnson. För utöver det rent klassmässiga, ligger de andra dimensionerna långt fram i den allmänna debattens framtid och det är ju att bokstavligt talat vara före sin tid. Någonting som gör att Pansarkryssaren trots en stundtals daterad marxistisk retorik ändå upplevs inte bara som en modern klassiker utan även som enbart modern.