Vad är det egentligen vi heter? Förr i tiden hette vi ett namn, och om det krävdes kunde man ju få ett tillnamn, för att skilja sig från någon annan som hette likadant. Eva Brylla har i denna lilla smidiga bok givit oss en enkel genomgång av såväl historien bakom våra efternamn som en jämförelse med hur det ser och har sett ut i våra grannländer i Norden samt i Storbritannien (England) och Tyskland. Boken ger en intressant vinkling på Sveriges folkliga historia, och jag fick flera aha-upplevelser när jag läser om ursprunget till flera efternamn, eftersom betydelsen försvunnit under årens lopp och när namnen flyttat från sin ursprungsort. Just i Norden har flera tyska efternamn spridits, och då har kunskapen om betydelsen ofta förlorats på vägen. Varför hette Brahms som han gjorde, och hur kan vi ha både Wachtmeister och Lindegren i svenska efternamnsskatten? Det får du reda på av Eva Brylla!

Läsaren får också reda på saker som att vi före 1901 inte hade någon lag som reglerade släktnamn, vad som har godkänts genom årens lopp i Sverige och vad som inte har det, och att efternamn (eller släktnamn, som de tidigare kallades) i våra länder i princip är uppbyggda efter samma principer: namn bildade till föräldrars förnamn, till ens bostadsort/ursprungsort, till yrkesbeteckningar eller till binamn (som Läspe och Halte). Vi får även förklaring på ett antal kändisars efternamn, från klassiska musiker till moderna idrottspersoner. Därtill kommer redogörelser för till exempel namn som titelns Beachman, som alltså ingår i en grupp namn som på senare år stått i ansökningar om namnbyten i en grupp tillsammans med andra inlån som Swedenrose, Twistman, Skywolf och Dreamin. Jag blir lite nyfiken på var dessa personer bor, för ingen jag känner har bytt till något liknande. Frågan är om det även socialgrupperat sett är som hon skriver, att dessa namn kan ses som en motsvarighet till stormaktstidens namn som Ehrenpreus och Boneauschiöld, eller om den parallellen är rent språklig? Men på det hela taget är det en välavvägd populärvetenskaplig blandning – författaren är trots allt språkvetare och inte sociolog eller etnolog.

Det mesta som stör lite kommer i kapitlet om namnen i Sverige, under rubriker som ”Normupplösning”, där författaren inte kan låta bli att spy lite galla över hur slarvigt myndigheterna ser på namnfrågan. Här avviker Brylla från forskarens objektivitet och det märks att hon stör sig på en hel del. Men visst, hon förklarar varför (Det går åt mycket onödig tid, om man för mottagaren alltid måste bokstavera sitt namn.), och det är ju inget problem i sig, det bara skiljer sig från tonen i resten av boken. En annan sak som aldrig förklaras är hur det kommer sig att så många tyska namn finns i de andra länderna – om det enbart är på grund av ingifte, eller om det även blev trendigt att ta ett tyskt eller tyskklingande namn under vissa år? Det är en detalj som Brylla gissningsvis vet, men glömmer att förmedla.

Det här är en lättöverskådlig bok som får plats, om inte i fickan, så i väskan. Språket är inte avancerat, även om Brylla är akademiker vilket ibland lyser igenom, utan kan läsas av envar som är intresserad av namn och vad det kommer sig att vi heter som vi gör. Registret och ordlistan i bak gör den också lättanvänd.