Utgiven | 2008 |
---|---|
ISBN | 9789151850931 |
Sidor | 379 |
Orginaltitel | The World Without Us |
Översättare | Patrik Hammarsten |
Efter ett decennium eller två kommer naturen – först växterna, därefter djuren – att ha tagit över våra städer, till förskräckelse för de arter som lärt sig att vara beroende av oss, både husdjur och ohyra. New York kommer äntligen att vara fritt från kackerlackor när ingen längre värmer upp lägenheterna.
Efter ett par sekel kommer våra moderna betong-och-takpappshus ha fallit sönder (om de inte redan brunnit ner, svämmats över, eller rivits av jordbävningar). Våra tama djur och växter kommer till större delen att vara utrotade, ersatta av arter som kan överleva i det vilda; hästar och katter kan nog klara sig, kor och grisar kanske överlever på isolerade öar där vi redan utrotat rovdjur och naturliga konkurrenter (Storbritannien, till exempel). Några av våra stoltaste byggnadsverk – Panamakanalen, skyskraporna, tunnelbanorna – kommer att ha förstörts eller begravts.
Efter ett par tusen år kommer de flesta av de artefakter som återstår att vara lika osynliga som Mayaruinerna var tills de återupptäcktes för ett par decennier sedan. Några av våra mer hållbara konstruktioner och konstverk – pyramiderna, de stora katedralerna och templen, Mount Rushmore, kanaltunneln, varenda bronsstaty som någonsin gjorts – kommer nog att finnas kvar, även om de inte kommer att se så vackra ut när ingen underhåller dem. Skogarna, och de djur som bor i dem, kommer att ha börjat sprida sig över jorden igen.
Efter ett par hundra tusen år kanske mikrober har utvecklats som kan äta plasten vi lämnade efter oss. Koldioxidnivåerna kommer att ha återvänt till de nivåer de var på före 1800-talet. Det mesta av radioaktiviteten från de 400 kärnreaktorer som plötsligt fann sig utan skötare kommer att ha försvunnit. Det kommer fortfarande att finnas spår efter homo sapiens – uråldriga grottor och ruiner, rostfria kastruller – som efter ytterligare några miljoner år kanske och kanske inte förbryllar någon ny art som kanske eller kanske inte börjar ta vår plats.
Om vi försvunne idag.
Där har vi grundförutsättningen för Vad händer med världen utan oss: hela mänskligheten, till och med Keith Richards, försvinner – antingen på ett ögonblick (upphämtad till himlen av Jesus, kidnappad av utomjordingar) eller inom en generation eller två (ett virus, en frivillig självutrotning). Hur och varför är inte intressant för tankeexperimentet; anta bara att ~7 miljarder av oss plötsligt bara försvinner utan att förstöra allt annat i samma veva. Vad händer då med resten av världen?
Weisman har satt ihop en riktigt imponerande bild med hjälp av experter från många olika områden, tittat på vår historia som art och vår nutid för att försöka förutsäga en framtid där vi inte finns kvar. Självklart är inte poängen att förespråka att vi borde försvinna, men att sätta ett perspektiv på hur vi lever och har levat. För det mesta är det fascinerande läsning, även om han är lite väl förtjust i detaljer och har en tendens att dra långtgående slutsatser på ganska vaga premisser. Fram till det ganska moralkakiga slutet intar han sällan en moralisk hållning, utan beskriver bara hur vi påverkar och har påverkat planeten sedan vi upptäckte elden, och hur detta inte är något vi bara tvärt kan sluta med. Världen skulle nog klara sig bra utan oss, konstaterar han, även om det skulle ta ett tag; den har överlevt mycket värre saker, och de kanske mest målande illustrationerna av detta är de områden han besöker (demilitariserade zoner i Korea och Cypern, t ex) som varit utan mänsklig påverkan i bara några decennier och omedelbart börjat återgå till sitt tidigare stadium. Däremot är det ju tveksamt om vi klarar oss utan den, och så länge vi är här borde vi åtminstone veta när vi drar in lera över hela golvet.
Publicerad: 2009-07-23 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-12 18:28
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).