Lavinia Greenlaws självbiografiska uppväxtskildring är upphängd på musikupplevelser, därav titeln. I 56 korta kapitel skildras allt från att dansa vals på pappas fötter och spela klassisk musik på pianot till fylledanser med studentkamrater, och tillsammans blir de många nedslagen en bild av en uppväxt skildrad med hjälp av musik, dans och sång. Det som framför allt framträder är en bild av en flicka som i fumlig osäkerhet försöker hitta sin plats i världen, och testar olika strategier lite på måfå för att passa in, eller om det känns bättre, inte passa in.

Musiken är en ytterligt användbar metafor, det om något står klart efter avslutad läsning, och att Greenlaw använder den på så många olika sätt är en av bokens stora förtjänster. Det är alltså inte bara en låtlista för varje ålder utan olika typer av musik: musik man väljer att lyssna på och tvingas till, musik man utövar och dansar till, musik som bara finns där och musik som liknelse. Det finns något omedelbart och lättförståeligt i den unga flickans känsla för den trygghet den sjungande mamman utstrålar, för den egna osäkerheten när man ska välja ”rätt” idol i ungdomen, i bilden av kärleken som fasta turer i en dans: man möts, man placeras bredvid varandra på en middag, man närmar sig varandra ett steg i taget medan den omgivande flocken iakttar och godkänner.

När boken är som bäst lyckas texterna få läsaren att känna igen sig och bli överraskad på samma gång, som när Greenlaw beskriver skolan som en rad av ringlekar: man följer fasta regler och tidpunkter, var och en med sin roll tilldelad, sina repliker att uttala, sina steg att ta. Eller när hon beskriver sina syskon genom att jämföra dem med de instrument de får sig tilldelade i den musikaliska familjens orkester. Hon skriver också mycket bra, med ofta oväntade och därmed fräscha liknelser och uttryckssätt. Ändå är det något som saknas. Jag blir lite uttråkad, trots det fina språket och de stundom intressanta iakttagelserna.

Det är svårt att sätta fingret på varför, men jag tror det kan ha att göra med formen. Om det är för många kapitel – alla håller inte riktigt – eller om det bara är det att sättet att skriva är mer krönikeartat och att man blir trött av att läsa 56 stycken avslutade texter efter varandra i rad. Samtidigt kan man inte heller läsa en text här och var, de hänger ihop för mycket för det. Det kan också vara stilen, som är just krönikeartad – lite distanserad ser den på ämnet med en ironisk, road men ändå nykter blick. Kanske borde den varit mer känslosam ibland. Lite synd är det hur som helst, på så rara ärter.