Idag vandrar mer än hundratusen människor varje år till Santiago de Compostela, längs samma väg som pilgrimer vandrat sedan medeltiden. Man vandrar då som nu för att besöka aposteln Jakobs grav. Jakob var en av Jesu tolv lärjungar och hans kropp hamnade efter halshuggning och diverse mirakulösa resor vid den spanska kusten. Där förbarmade sig några lärjungar över kroppen och begravde den.

Leden börjar i Frankrike, i den lilla staden St Jean-Pied-de Port. Vandringen går sedan över de Pyreneiska bergen in i Spanien, och slutar nära den spanska atlantkusten. Dagens pilgrimer vandrar oftast inte av religiösa skäl utan för att finna en smula ro i ett samhälle där allt går lite för fort. Åke Mokvist har vandrat leden, hela eller delar av den, tre gånger, men låter bokens kronologi bli till en vandring. Boken är alls ingen guidebok utan formar sig mer till en personlig reseberättelse. Bilder och text bildar en helhet och efter några kapitel känner man sig som en i den stora människoskaran som färdas åt samma håll. Man traskar på där i texten och bilderna, ibland är det lite enahanda, men ganska trevligt. Bokens rytm blir som en vandring där man går ifatt någon, pratar en stund och sedan skiljs åt, för att stöta ihop fem dagar senare på ett härbärge. Där emellan betraktar man det undersköna landskapet. Mokvist har porträtterat både byinnevånare och vandrare. Det är ofta nära och personliga bilder. Vandrarna tävlar i att ha de mest ergonomiska skorna och den mest fantasifulla klädseln. En kvinna med välsminkat ansikte låter köra utrustningen med taxi mellan de hotell där hon har sitt natthärbärge. Andra släpar stora packningar med mer eller mindre lämpade rullkärror. Några är klädda som medeltida pilgrimer.

Någonstans mitt i vandringen gör fotografen en paus för att uppleva en tjurfäktning, och det räddar boken från att bli alltför enformig. Här är det dramatik och spänning. Utan detta kapitel hade det nog blivit lite för mycket vandrare med stav.

Mokvist vill gärna berätta om sin syn på hur man bäst upplever pilgrimsvägen. Utan stress; låt vädret och konditionen avgöra. Ta vara på slumpen; gå inte värdshus förbi och vandra helst ensam. När jag slår igen boken känns det som om jag fått inspiration att själv vandra de åttio milen till Santiago de Compostela. Någon gång skall jag dra på mig vandringskängorna … någon gång.