Två saker är iögonenfallande med Eva Söderbergs avhandling om Kulla-Gulla-böckerna, Askunge, madonna eller feminist? Det första är att den utgörs av i princip en tjock bunt hopbundna A4 – visserligen bättre satta och bundna än en vanlig uppsats, men nog tycker jag att avhandlingen hade förtjänat riktig bokform, inte minst för att ämnet kunde intressera många.

Martha Sandwall-Bergströms flickboksklassiker hör till 1900-talets mest utlånade böcker och i bibliotekens stora omröstning om århundradets författare år 2000 hamnade hon bland de 100 mest älskade. Men Askunge, madonna eller feminst? är också berättelsen om en bokserie som många gånger fått agera avskräckande exempel i debatten om en ofta föraktad genre och om en åldrad författarinna som har svårt att tänka sig att ”några gamla flickböcker” skulle anses förtjäna uppmärksamheten av en akademisk avhandling.

Söderbergs märkligt breda undertitel är det andra iögonenfallande: ”Kontextuella läsningar av Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gullasvit”. ”Jag tänkte sätta in de här böckerna i sammanhang.” ”Jaha du”, liksom. Men det är precis vad hon gör. Hon diskuterar böckerna i förhållande till författarens liv, till hennes egen läsning, till författarskapet och andra verk, till flickboksgenren och sagotematiken, i förhållande till det Småland hennes äldre släktingar berättade om och där Kulla-Gulla-böckerna utspelar sig – och till folkhemsbygget i författarens samtid.

På så sätt ges en mångfacetterad och spännande inblick i en stor del av Sveriges historia och kulturhistoria, i skrivande, litteratursyn och tolkningsföreträde. Det är inte minst en ganska hjärtskärande berättelse om en riktigt bra författare som försöker hålla balansen inom en knepig genre, som närmast av en slump hamnar i flickboksfacket och många gånger känner sig oerhört låst där, som får stå som portalfigur för allt sliskigt och sött som anses förleda och fördumma 1950-talets ungdom och som när hon väl får ge ut sin vuxenroman känner sig tvingad att göra det under pseudonym.

Men Askunge, madonna eller feminst? tillför också läsningen av flickboksserien en hel del. Titelkaraktären ges nya dimensioner, bland annat genom författarinnans frireligiösa bakgrund och hennes avsikter att skapa en förebildlig, stark och framför allt god karaktär. Söderbergs sagotolkningar ger ett nytt djup åt framför allt mellanböckernas lite stereotypa kamp mellan Gulla och patrons intriganta före detta arvtagerska Regina. Pubertetsproblematik som på grund av flickboksgenrens kyskhet måste förtigas kan utryckas symboliskt, menar Söderberg, liksom författarinnans kamp med det egna skrivandet och skepsis mot genren och mot den egna hjältinnan.

Godheten och de lyckliga sluten ges en mörkare botten i Söderbergs jämförelse med Sandwall-Berströms vuxenroman från samma tid. Objuden gäst hanterar kvinnoblivandets och folkhemmets dunklare sidor, med uteslutande, skam och hot. I Kulla-Gulla-sviten är framtiden istället oblandat ljus. På det Höje som ska byggas i seriens slut finns plats för alla. Där kan kärlek och engagemang göra skillnad, kan förändra världen. Det kan väl också vara en flickboksutopi, en människosyn och världsbild värd att älska?