Krönika

Drömmens oöversättliga verklighet

Jag drömde att jag satt jag i en bil som körde genom en upplyst stad, det var natt. Förutom jag var det tre personer till i bilen. Vi sa inte mycket till varandra. Bilradion var på, en röst pratade oavbrutet, behagligt, mjukt, medan vi alla var i egna tankar, med blickarna genom bilrutorna på staden utanför. Resan fortsatte i en oändlighet, eller åtminstone många månader. Natten var kompakt, utan stjärnor, lika ändlös som bilfärden. Inte heller staden tog slut. Den slöt sig kring oss; dess lysande vassa kanter hotade hela tiden att rispa bilen, som trädens grenar längs en trång skogsväg.

Under några månader en vinter för några år sedan sov jag abnormt mycket. Alltid mellan två och fem på eftermiddagen, och efter nio för natten. I snitt sov jag mellan fjorton och femton timmar per dygn. Under den perioden befann jag mig oftare i dröm än i verklighet. Jag mindes också drömmarna mycket tydligt efteråt. Under dagen hängde den senaste drömmens stämning kvar i mig, som någonting innanför huden, i botten av andningen, och jag längtade alltid tillbaka.

Under den här perioden fick jag en annorlunda relation till mina drömmar. Jag upplevde i en ständigt återkommande mardröm en panikångest av ett slag jag aldrig i mitt medvetna liv kommit i kontakt med. Jag hade också drömmar av en motsatt konstitution; paradisdrömmar burna av ett ogrumlat, utommänskligt lugn.

Till saken. Under den här märkliga, ohälsosamma perioden, gjorde jag några viktiga upptäckter. Som den påtagliga musiken i övergången mellan vaka och sömn. Somnar jag in på riktigt är det glömt för alltid, men väcks jag i rätt ögonblick kan jag fortfarande höra tonerna klinga ut.

En annan, mer omvälvande upptäckt jag gjorde, var drömmens autonomi. Jag minns särskilt starkt ett tillfälle då jag var på väg att vakna, men fortfarande hade ena foten kvar i drömmen. En plötslig insikt slog mig – drömmen är oöversättlig. Den förblir något förborgat för oss. Anledningen är att vi i vårt vakna tillstånd befinner oss i en verklighet som inte är analog med drömmens. Jag minns att jag precis innan uppvaknandet tänkte att jag måste komma ihåg det här, jag måste komma ihåg när jag vaknar att drömmen är djupt väsentlig, att den inte är en avbild, inte ett skuggspel på en grottvägg, utan en egen värld som aldrig kan förstås i efterhand. Tyvärr är det den vakna människan som har formuleringsprivilegiet, och några sekunder senare, när jag slog upp ögonen som man slår upp rullgardinen en grå söndag, var allt utom uppmaningen borta. Drömmen föreföll lika oansenlig och beroende som alltid. Men ändå, svårt att glömma den där bönen till mig själv.

Tim Andersson

Publicerad: 2009-04-15 00:00 / Uppdaterad: 2010-10-18 20:50

Kategori: Krönika

2 kommentarer

[...] Och så var det Tims tur By Rasmus Läs hans fina debut-recension och snuskigt bra krönika. [...]

 

En man berättade en gång att han hade en anteckningsbok liggande vid sängen, när han vaknade skrev han omedelbart ner vad han drömt, somnade sedan om och när han återvaknade kunde han läsa en beskrivning som han knappt kände igen. Drömmars spår i hjärnan förefaller flyktiga…Intressant krönika med fina själviakttagelser

Björn Landström Oregistrerad 2009-04-22 12:27
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?