Vi lever för närvarande i en historiskt sett extremt djup ekonomisk kris, och det finns många motstridiga åsikter om hur man bäst ska ta sig ut ur den. Under de senaste decennierna har de allra flesta ekonomer förespråkat neoklassiska recept: avregleringar, och att stater ska lämna marknaderna fria att sköta sig själva. Detta blev tydligt under exempelvis Asien-krisen i slutet av 1990-talet, då Världsbanken och Internationella Valutafonden (med stöd av många världsledande ekonomer) föreskrev de krisdrabbade länderna en sådan medicin. I den här boken argumenterar den amerikanska ekonomen Paul Krugman för att världen borde ha dragit lärdom av Asien-krisen – och insett att avregleringar var en del av problemet, snarare än en del av lösningen.

Krugman beskriver såväl Asienkrisen som dagens finanskris, och ger oss sitt recept på hur krisen ska lösas. Problemen, enligt Krugman, låg då som nu framför allt i att av- eller oreglerade marknader ledde till finansiella bubblor, som till slut brast när olika intressenter tappade förtroendet för en marknad. En inledande kris i ett land kom i Asienfallet att smitta av sig på kringliggande länder. Att man i flera fall misslyckades med att hantera kriserna ledde också till att de blev djupare än de kanske hade behövt vara.

Lösningen på den nuvarande finanskrisen är, enligt Krugman, att återskapa förtroendet för marknaden så att krediter börjar flöda igen, att tillföra mer kapital till marknaderna, samt att staga upp konsumtionen för att åter få igång en effektiv efterfrågan på produkter, och därmed sätta folk i arbete. För det behövs det tydliga statliga interventioner på marknaden – något som innefattar en ganska klassisk keynesiansk interventionspolitik. I nästa steg, för att motverka att dylika kriser uppkommer igen, måste man genomföra en omfattande finansreform (läs: reglering) av alla sorters finansinstitutioner, inklusive sådana kreditinstitut som inte traditionellt klassats som banker.

Krugman är långt ifrån den enda att mena detta (framförallt inte i dagens läge, när en lång rad ekonomer helt plötsligt har blivit keynesianer). Men han är för det första, enligt egen utsago, en politisk liberal (vilket i en amerikansk kontext i och för sig betyder vänster om den politiska mittfåran). För det andra, och kanske viktigare, är han mycket välrenommerad inom sitt skrå – bland annat belönad med 2008 års ekonomipris ”till Nobels minne”. Så långt är därför Krugmans bok ett välkommet bidrag till en ekonomisk debatt som allt för länge lidit av teoretisk slagsida mot neoklassicism.

Samtidigt lämnar boken en del övrigt att önska. Den är ursprungligen skriven för tio år sedan, som en i princip samtida analys av Asien-krisen. Nu har Krugman utökat boken med ett par korta kapitel om den nuvarande krisen. Det märks dock att boken skyndats fram för att kunna bidra till en aktuell debatt: hårda data saknas som regel till stöd för argumentationen, källhänvisningar är helt frånvarande, och lösningarna som beskrivs är tämligen ospecifika (hur finansmarknaderna ska reformeras avstår Krugman till exempel helt från att diskutera). Något längre historiskt perspektiv finns heller inte, vilket är synd: paralleller och kontraster till tidigare finanskriser och krishantering hade kunnat ge ett djup som nu inte riktigt infinner sig.

Krugmans teoretiska analys handlar framförallt om bubblor och spekulationsekonomier, där kriser framstår som ett undantag på i grunden fungerande marknader. Det hade varit spännande om Krugman här hade tagit ett steg till och diskuterat hur hans syn förhåller sig till strukturella kriser, och i vilken mån sådana spelar in i den aktuella krisen. Det är en viktig fråga både för hans analys av problemet, och hans recept på lösningar. Så långt kommer Krugman tyvärr aldrig i den här boken, vilket är synd eftersom det kanske är just samspelet mellan en finansiell och en strukturell kris som är det riktigt utmärkande denna gång.

Hade den här boken skrivits av i princip vem som helst utan ett ”Nobelpris” i ekonomi i bakfickan, så hade den nog inte kunnat räkna med att få något större genomslag internationellt sett. Men nu är det ju så att budbäraren ibland är viktigare än budskapet. Om den här boken går ett annat öde till mötes beror det därför sannolikt mer på att Krugman är den han är, snarare än bokens egna kvaliteter.