Här kommer ett jobbtips i dessa ekonomiskt sett dystra dagar: överväg telefonporr. Det var vad Tanja Suhinina gjorde när hon snabbt behövde skaffa arbetslivserfarenhet för att komma in på psykologprogrammet. Hennes Phonephucker, som startade som blogg och numera finns i pocket, fungerar som guide för både den som funderar på att sälja och den som funderar på att köpa telefonsex. Och så förstås alla som vill få lite allmän inblick i telefonsexsäljandets märkliga värld – och så många goda, eller möjligen lätt cyniska, skratt på vägen.

För Phonephucker är en vansinnigt rolig bok, präglad av Suhininas torra humor, hennes inställning och distans till arbetet och hennes förmåga att på en gång acceptera och ifrågasätta, att delta, göra motstånd, analysera och ta ställning. Hon ger högst konkreta riktlinjer, här och var sammanställda i ”Phonephuckers husmoderliga tips”, för allt från hur man varierar sitt porriga ordförråd till vad man kan få gjort hemma medan man jobbpratar, eller hur man effektivast får trosor att verka riktigt använda (de skickas nämligen på postorder för några hundralappar, what do know). Hon reder ut kundernas preferenser vad gäller scenarion och hur man kan hantera dem; hon listar deras beskrivningar av sig själva – inklusive medel- och medianvärde för kukstorlekar och med en illustration på vad 19 cm i omkrets egentligen innebär – och deras föreställningar om kvinnor (som väl med tanke på verklighetsanknytningen på den förra punkten förmodligen också ska tas med en nya salt).

Visst finns det något bisarrt över att arbeta med kundanpassade porrfantasier per telefon över huvud taget (men säg det jobb som inte har åtminstone bisarra element), ändå hade förstås någon annan kunnat skriva den här boken i ett helt annat tonläge. För visst finns det lägen när skrattet fastnar i halsen eller där man skrattar närmast av självbevarelsedrift. Suhininas inställning är att folk får tända på vilka fantasier de vill – däremot kan hon förstås välja att lägga på luren – och att det faktiskt är skillnad på fantasi och verklighet. Officiellt är alter egot ”Sanna, 15″ den yngsta man ska kunna köpa, men så ska ju Sanna ha rejält med erfarenheter också och ibland fastnar samtalen i rena åldersförhandlingar.

Det här är nog inte ett yrke för vem som helst. Suhinina argumenterar intelligent och övertygande för sitt eget yrkesval, men påstår sig inte sitta inne med sanningen om vare sig telefonprostitution, betalsex eller sex i allmänhet. Romantiserar kan man knappast påstå att hon gör. Trots att hon kan både lägga på och logga ur jobbväxeln om det skulle behövas kan oväntade vändningar i samtalen, till exempel vad gäller ålder eller våldsamhetsgrad, överrumpla och kännas som övergrepp. Ibland får hon psykosomatiska besvär av ohygieniska fantasier. Och hur ska man egentligen veta när det är läge att ta med ”telefonhora” på CV:et eller i middagskonversationen?

Phonephucker är avslöjande, konkret, smart och dråplig. Den är definitivt tankvärd och banne mig ganska lärorik också. Dessutom snygg, med serietecknaren Elin Jonssons väl integrerade illustrationer. Förväntar man sig däremot sexighet ska man nog tänka om. Några exempel: Det jobbigaste med att själv ligga medan man jobbar (ja, det gäller ju att underhålla sig under alla tjatiga samtal om ”Slicka-suga-ridaâ„¢” och ”härlig sextiniaâ„¢”) är ”att hålla tillbaka verkliga, osexiga, sexljud till förmån för fejkade porrstön”. Om kunden vid postorderköp av de där begagnade trosorna ”önskar fitthår i en annan färg än din naturliga (eller om du inte har något) går det lika bra att plocka lite brösthår från första bästa killkompis”. Och om man är snorig på jobbet kan man i alla fall glädja sig åt möjligheten att ”fejka fittljud genom att fingerpulla sig i näsan”. Sugen?