Jag vet inte vad ett cartesianskt subjekt är. Jag vet inte vad pointillistisk betyder. Och jag vet inte vad Kants kategoriska imperativ innebär, vad euklidisk geometri handlar om eller vad som skiljer ett socialt faktum i durkheimsk mening från andra sociala faktum. Men frågan är om det ändå inte är värt att ta sig igenom Zygmunt Baumans bok, trots den tungfotade läsmödan. Konsumtionsliv går ut på att Bauman gör en tolkning av konsumtionssamhället och hur det fungerar. Han skapar så kallade idealtyper, förenklade bilder och generaliseringar, och undersöker dessa för att blottlägga mekanismer hos och konsekvenser av den konsumism som kännetecknar samtiden.

Förstås kan man inte utföra en fullständig bedömning av samtidens välbefinnande genom jämförelser med dåtiden, dels på grund av skillnaden i materialtillgång tiderna emellan men framför allt därför att begreppet lycka måste ha inneburit olika saker i olika tider. Däremot kan man mäta ett samhälle mot sig själv genom att undersöka hur det lever upp till sina egna löften. Här finns en av de egenskaper Bauman identifierar hos konsumtionssamhället: det bygger på löftet om lycka genom konsumtion samtidigt som det bygger på att varje försök till höjt välbefinnande genom köp av vara är förgäves, annars skulle vi inte fortsätta konsumera. Ett villkor för konsumtionssamhällets fortgående är att hoppet om lycka består genom hela processen – från kicken vid inköpet och fram till den (fort ankomna) befrielsen att göra sig av med skräpet och få invänta något nytt. Detta betecknar ett samhälle vars främsta tilltal till sina medlemmar riktar sig till dem i deras roll som konsumenter. Där tvånget att ständigt välja upprätthålls genom en illusion av frihet. Där tiden pulvriserats till ”eviga ögonblick”, en svärm av upplevelser utan egentligt sammanhang. Där sociala nätverk, rekryteringsprocesser och staters krav på meriter hos invandrare leder till att förmågan att marknadsföra sig själv får ett allt större överlevnadsvärde. En dubbelnatur framtvingas hos oss, menar Bauman: vara och konsument i samma individ.

Man kunde önska att Bauman hade gjort sitt material mer tillgängligt för en bredare allmänhet. För i lika hög grad som Konsumtionsliv är djupt svårtydd och tungläst för en som inte avlagt examen inom samhällsvetenskapen, är den också genomskådande och pricksäker. Framför allt är den bekymrande. I Baumans värld är individen villkorslöst berövad självbestämmande och suveränitet, snärjd i ett system som reproducerar sig genom att absorbera det missnöje det skapar och sedan återvinner det för upprätthållandet av sig självt. För privatpersonen är boken en utmaning och en väg mot utökad världsbild, men som politiskt underlag vore Baumans analys världsomvälvande. Och nyttig.