Sten och Carmen verkar ha det perfekta livet. De är framgångsrika egenföretagare och föräldrar till en förtjusande dotter. Den enda sprickan i kristallen är Stens notoriska otrohet. Han lider av seriös monofobi och har aldrig kunnat vara trogen, inte ens mot sitt livs kärlek, Carmen. Så långt en ganska normal berättelse. Men så rämnar livet och ingenting är längre normalt. Carmen får veta att hon har en allvarlig form av bröstcancer och att det på grund av en allvarlig läkarmiss är för sent att bekämpa den. Det handlar i stället om att försöka fördröja det oundvikliga förloppet.

Det här är en självbiografisk berättelse om hur det gick till när författaren Ray Kluuns egen hustru dog i cancer. Den är skriven i romanform och är därför kanske inte en sann berättelse i ordets verkliga bemärkelse. Till exempel har han ändrat på namnen. Men det är något väldigt äkta och verklighetstroget med hans sätt att berätta.

Vi får följa parets kamp mot cancern och känna den maktlöshet som uppstår när inget kan göras. Det är en gemensam kamp för Sten ställer verkligen upp. Han är med på alla cellgiftsbehandlingar, något som är ovanligare än man kanske tror. Det får vi veta genom den kvinnogrupp som Carmen deltar i. De andra gruppdeltagarnas män ställer inte alls upp i lika hög grad och en av dem tar till och med ut skilsmässa.

Men Sten är ingalunda ett helgon. Han slutar inte med sina otrohetsaffärer. I stället för tillfälliga förbindelser inleder han nu en riktig relation, som pågår parallellt med hans äktenskap. Det vore lätt att säga att Sten är en skitstövel som bedrar sin döende hustru, men livet är inte riktigt så enkelt. Författaren är bra på att gestalta livets gråtoner. Man förstår att relationen med Rose är Stens livlina. Utan den hade han kanske inte kunnat vara Carmens make under hennes sista tid i livet. Sedan behöver man inte gilla det. Det är bara så det är. Visst blir man förbannad ibland på Sten, när han super och knarkar och festar till långt in på nätterna medan Carmen ligger hemma och lider, men jag tror inte att många av oss skulle vilja gå ens tio meter i hans skor. På det viset är det en tankeväckande bok. Det ställs många frågor. Vad är egentligen kärlek? Kan man lova att älska någon tills döden skiljer en åt? Vad händer efter döden?

Att Carmen i slutändan väljer dödshjälp är också något som väcker tankar. Det känns lite absurt när hon ska boka in tiden med läkaren. Hur känns det egentligen att boka in sin egen död? Hur kan man på förhand känna att ”då kommer jag att vara redo”? Det är ju inte som att boka in en tid hos frisören eller tandläkaren. Ändå är det just så det skildras. Dagen därpå mår Carmen dessutom lite bättre så de ringer till läkaren och frågar om han kan komma lite senare. Det är omöjligt att läsa den här boken utan att bli berörd.

Ray Kluun skriver brutalt ärligt och försöker inte på något vis framställa sitt alter ego i bättre dager. Boken är inte ett litterärt mästerverk, men den är väldigt rakt och känslosamt skriven. Författaren skyggar inte för det svåra eller fula. Insprängt i texten finns en rad wramples (written samples) som stundtals är mycket fyndiga. Det finns även ett stort antal fotnoter, där man kan läsa mer om romanfigurerna eller om de fotbollsresultat som författaren hänvisar till för att belysa något. Det är ett annorlunda grepp som för mig har den effekten att det tar udden av berättelsen. Faktatexten blir något att haka upp sig på, att använda som ett skydd när berättelsen blir för sorglig.

Det är mest Sten det handlar om och jag kan sakna Carmens berättelse. Det är när hon får framträda mer som gråten släpps fram. Det är då det bränner till och berör.