Ordet bokstäver består av nio olika Bokstäver, och det är där Fredrik Nybergs "Nio, nine, neun, neuf" har sin utgångspunkt. Vi börjar på sidan nio och fortsätter mer än hundra sidor till, det är samma bokstäver hela tiden. Mot slutet av boken har nian personifierats och blivit ett eget väsen: ioN, som bor och lever och känner. oiNs huvud är fortfarande en sol Då h o pp et är ute
hoppas vi ännu
Jag letar efter det där hoppet, rör mig mellan sidorna, försöker känna. Dricker tre koppar kaffe. Försöker förstå och blir arg på mig själv. Känner mig aggressiv i solenÂ… i skymningenÂ… i regnetÂ… Jag har aldrig trott att poesi är något att förstå utan något att uppleva. Men jag upplever inte den här texten och jag vet inte vad jag kan göra för att komma ifrån känslan att det är något jag missar, något jag borde läsa och se. Man gillar ofta det som gillar en och jag vet inte varför Nio, nine, neun, neuf inte gillar mig. Guld är bättre än silver, som i sin tur är bättre än den rödgula kopparn. Jag tänker att det kan ha med tiden att göra,
Att bläddra i bok en
och hela tiden få upp exakt samma da si
Därför kommer jag inte upp ur dikena, fastnar och vet att jag gör det svårare än vad det är. För Fredrik Nyberg är spännande i sin enkelhet när han bryter upp orden och kastar om dem, låter delarna stå på den motsatta boksidan. Luckorna blir till brott och lek och någon slags rebus men ändå blir det tomrum hos mig.
Att inte skriva är att hålla det främmande på av nd stå
Egentligen handlar det nog bara om att låta det drabba en, men att det alltid är så mycket lättare att prata om än att få det att hända. Tänker och tejpar. Varför ville jag absolut skriva om detta? För att det finns frågor som måste beröras och Fredrik Nyberg ger sig hela tiden in i någon politisk debatt som vi alla har ansvar i. Jag är ansvarig för muren som staten Israel
bygger på den ockuperade Västbanken
Att det finns frågor som inte behöver svar. Nu väntar du på de återkommande slagen /
i magen
Men de kommer inte. Till å med spökena försvinner fram
på morgonen
Precis som boken vill jag hitta syndabockar och alternativa utvägar. Jag vill skylla ifrån mig. Jag skyller på Armarna På Amerika. Jag skyller på Armarna På Socialdemokratin. Blir kvar i veckodagssviten och tycker om den. Fredag: Det är sent på natten. Vi ser en mycket berusad man som går över rälsen i mörkret. Innanför avspärrningarna. Vi ropar. Inne i parantesen råder andra regler. Men veckan har sju dagar, inte nio och därför känns det som en nödlösning att lägga in två måndagar till. Eller så är det här de där andra reglerna gäller. Veckodagarnas namn är en massa hundar som skällande löper fram och tillbaka längs staketet. Bokens styrka är att den hela tiden upprepar och refererar tillbaka till sig själv, där får min läsning mening och den uppmärksamme läsaren hittar mönster och trådar och sammanhang. En massa ord. Och identiskt Som onsdagar Som close-ups. Det gäller bara att titta tillräckligt nära. Ändå lämnar jag Nio, nine, neun, neuf med bilden av DE BLÅVITA BANDEN SOM UNDER NATTEN SPÄNTS UPP RUNT EN UTBRÄND BIL PÅ EN ANNARS HELT TOM PARKERINGSPLATS (9 METER). Det är något med ensamheten, Fredrik Nyberg berör det ofta Vid den här hållplatsen steg många människor av. Vem är /
ensammast /
av oss?
Märker ändå att jag gillar boken mer och mer allt eftersom tiden går, eller så är det den som har börjat gilla mig, eller så var det Stamningen som efterhand försvann. Nu måste vi tjäna ännu mera pengar.