Det finns många böcker man undrar varför de aldrig någonsin givits ut på svenska. Det finns också en del man undrar varför de faktiskt har det. Den här boken tillhör den senare gruppen.

Argumentet i den här boken är att en socialistisk strategi inte kan bygga på arbetarklassen som det enda revolutionära subjektet. En socialistisk strategi måste istället samla en rad olika sociala rörelser – miljörörelsen, fredsrörelsen, kvinnorörelsen och så vidare – till stöd för en radikal demokrati. Det får väl sägas vara den huvudsakliga essensen man får sig till livs, om man väl kämpar sig igenom det extremt otillgängliga, akademiska fikonspråk den här boken är skriven på.

"Hegemonin och den socialistiska strategin" skrevs i en helt annan tid: en tid när Sovjetunionen fortfarande fanns, en tid när Berlinmuren ännu inte hade fallit, en tid när socialistiska rörelser i västvärlden fortfarande levde på lagrarna av sin storhetstid under 1970-talet. Det märks.

Boken är skriven som en kritik av en ortodox tolkning av marxismen. Det är möjligt att den var viktig när den gavs ut för första gången på 1980-talet, inte minst som en uppgörelse med 70-talets ortodoxa vänsterrörelser. I dagens läge finns föga kvar av den ortodoxa marxism den går i klinch mot. Det finns väl ens knappt några som längre tror på den socialistiska revolutionen. De allra flesta i vänstern håller nog redan med Laclau & Mouffe om att man måste samla olika sociala rörelser i kampen. Man kan väl till och med fundera på om det inte har gått så långt att vänstern tagit till sig argumentet i så hög grad att de ibland glömmer bort klassperspektivet.

Den här boken har helt enkelt passerat sitt bäst-före-datum för länge, länge sen. Att ge ut den på svenska först nu känns ganska meningslöst.