Fias mamma är en sådan där som tar plats. Hon är impulsiv och orädd, har rött lysande hår och blommiga klänningar, pratar mycket och är väldigt glad. Nästan jämt. För det finns också dagar när mamma inte orkar gå upp ur sängen, inte vill göra någonting och Fia får ta hand om allting hemma.

Ibland regnar det… är en vacker bok om hur det kan vara att leva med en manodepressiv förälder, en förälder som man älskar men inte alltid kan lita på och veta var man har. Den visar på skillnaden mellan mammans bra och dåliga dagar i enkel beskrivande text, men framför allt i bilderna, där mammans dominerande svada och röda hår nästan fyller vissa uppslag medan hårfärgen bleknat och kroppshyddan sjunkit ihop på de sidor där hon mår dåligt.

Det är ett tungt ämne men ingen tung bok. Fia tvingas vara stark och duktig men hon är inte ensam, i portuppgången finns också bästa vännen Klara och hennes mycket mer ordentliga och städade mamma, dit Fia kan söka sig när hon behöver stöd. Hemma hos Klara är inredningen minimalistisk jämfört med den yviga färgrikedomen hos Fia, och i jämförelsen med Klaras mamma finns också en befriande insikt om att alla mammor är konstiga på sitt sätt. Och att boken får domineras av den glada, soliga mamman, som Fia trots allt vet kommer att komma tillbaka varje gång hon försvinner, gör att både Fia och bokens läsare kan känna sig trygga trots allt.