Det är passande att Göran Greider skriver om Dan Andersson. Greider bär på samma slags tillhörande utanförskap som Andersson. Som han själv säger i boken, ser han sin egen klassresa i Dan Anderssons liv, precis som så många andra i folkhemssverige identifierat sig med Anderssons kluvenhet: en fot starkt förankrad i den fattiga Finnmarken och den andra på väg in i författarlivet i Stockholm. Det är också någonting med Greiders roll i offentligheten som påminner om Dan Andersson. Han är läst och uppskattad med rätta, för han är en lysande skribent. Essäistiken i Fucking Sverige – en modern Dalaresa är något av det bästa som producerats i genren på svenska. Men hans särskilda ideologi med vänstersocialdemokratiskt bruksortsförankrat arbetarklassperspektiv ger få reaktioner utanför ett i och för sig ganska stort men mycket specifikt publiksegment. De som allra mest uppskattar Göran Greider är förmodligen autodidakter, människor i småstäder och på landsbygd, som inte tänker mindre än man gör i Stockholms innerstad, men saknar medelklassens karta över vad som är rätt och fel i kultur och politik. Just samma människor som uppskattar Dan Andersson.

För det är inte riktigt okej att tycka om Dan Andersson. I och för sig håller han en stabil position strax under det absoluta toppskiktet i svensk litterär kanon. Men hans minne har alltid varit helt beroende av en genuint folklig popularitet. Jag känner människor som aldrig skulle beskriva sig själva som litteraturintresserade men ändå kan långa stycken i ”Omkring tiggarn från Loussa” utantill. Den här förankringen i breda folklager gör honom omöjlig på kultursidor och i den akademiska världen. Men å andra sidan, som Greider själv påpekar, det är inte mycket i Dan Anderssons stora produktion som kan anses vara bra litteratur. Framförallt är det tydligt att vad Andersson själv tyckte var viktigast, prosan, är hans svagaste gren. Vad som har överlevt är dikterna, som genom åren har tonsatts av ett otal proffsmusiker och entusiasttrubadurer. På så vis, tack vare den inneboende musikaliteten i Dan Anderssons dikter, har han gång på gång återaktualiserats.

Greider lyfter tre viktiga aspekter av Dan Anderssons liv och eftermäle för att förklara hans författarskap och popularitet. Under kapitelrubriken ”Staden” utforskar han den tidigare nämnda slitningen mellan stad och landsbygd. Här ryms också ett resonemang om klassresenären Dan Andersson, som känner sig mycket obekväm i de borgerliga miljöer hans författarbana oundvikligen leder honom till. Klassresenären som bär på ett djupt bildningskomplex och aldrig kan slita sig från en känsla av underlägsenhet. ”Fadern” blir en dubbel betraktelse över det enorma inflytande fadern har på honom under hela hans liv men också över de religiösa grubblerier Dan Andersson närde fram till sin död. Greiders viktigaste insats här är att han undanröjer bilden av Dan Andersson som buddist eller praktiserande någon annan österländsk religion. Han var influerad av olika religiösa idéströmningar. Som uppvuxen i ett mycket religiöst hem, var det vid sådana frågor hans intellektuella nyfikenhet fäste sig, men han förblev kristen. Sådana missuppfattningar är en del av myten om Dan Andersson, som Greider utforskar i bokens sista kapitel. Den romantiska döden när han fortfarande var ung, cyanväteförgiftning orsakat av slarv på Hotell Hellman, när man underlät att vädra lakanen ordentligt efter en vägglössdesinficering, är grundpelaren i Dan Anderssons eftermäle. Ur tragedin växer hans popularitet och Göran Greider tillåter sig att spekulera i vad Dan Andersson blivit om det inte vore för att dog så plötsligt. Bortglömd och omkullsprungen av den nya generation arbetarförfattare, som skulle komma att betrakta hans mystik och metafysiska funderingar med avsmak?

Men Dan Andersson är folkkär än idag. Dan Andersson-sällskapet är ett utav de största i landet och den årliga Dan Andersson-veckan i Ludvika drar tusentalet besökare. Göran Greiders bok om honom är enkel och rak, men bidrar ändå till att komplicera bilden av Dan Andersson. Vidgar den till att omfatta mer än drömmaren vid kolmilan. Placerar honom i en tradition och i ett sammanhang, som en av de första ur den uppstigande arbetarklassen som bryter sig in på den litterära arenan. Det bestående credot ur boken är att Dan Andersson, precis som de spelmän och tiggare han var så fascinerad av, var en gränsmänniska – på väg ut ur fattigsverige och in i det moderna folkhemmet.