När som helst kan benen vika sig under berättarjaget i Janna Thorströms debutroman Vinterbad. Hon har en muskelsjukdom och plötsligt ligger hon på badrumsgolvet. Handfatet tornar upp sig ovanför henne och mödosamt kravlande tar hon sig ut i vardagsrummet där hon kan ta sig upp i soffan. På vägen noterar hon ett tappat tampongpaket och matrester under köksbordet. Det är enda gången i romanen som berättarjagets sjukdom tydligt redogörs för. Annars ligger den mellan raderna, skrivs inte på näsan. Lika gärna kan de kroppsliga händelseförloppen vara uttryck för vad som händer inombords. För det är kroppen som minns, kroppen som sätter gränser. Berättarjaget har åkt från kallaste nord i Finland till varmaste syd i Australien. Varför hon åkt dit framgår inte, men hemma i Helsingfors har hennes syster hängt ett fotografi av henne upp och ner, hon är ju på andra sidan klotet. Och berättarjaget konstaterar att "fördelen med att hänga upp- och nersvängd är att allt onödigt man samlat i fickorna trillar ut."

I Australien, i Sydney, tas läsaren med på en inre resa där minnesanteckningar varvas med vardagsbilder, funderingar kring jaget, livet, där kroppens förnimmelser ständigt är närvarande. Kärlekshistorien med duet är innerligt skildrad. Den händer med små, små medel, liksom smyger sig på, och på samma sätt smyger den sig bort. Men efterlämnar något annat. En försoning med kroppen och sakers tillstånd, en insikt.

I läsningen blir jag påmind om hur ljuset speglar sig i löven, att känna efter hur det egentligen känns att bada i havet. Prosan är sparsmakad men fylld av meningar att spara på: "Halvt oskyldigt tog jag det första steget bort från min ryggrad." "Jag undrar varför det är så svårt för mig att låta andra trilla ifred fastän jag själv utvecklat det till en riktig konstart?" "Det har tagit mig en stund att förstå att jag är ett skelett i skåpet."

Jag kommer plocka fram dem ur min ficka när vintern kommer.