I Det talande djuret får vi lära känna författaren och förföraren J.M Lidforss. Namnet är ett tidigare använt pseudonym på den mångsidiga författaren Staffan Beckman, vars litterära utbud består av såväl erotisk bekännelselitteratur som politiska debattböcker.

Boken cirkulerar kring huvudpersonens minst sagt komplicerade förhållande till kvinnor. I bakhuvudet har han den feministiska psykoanalytikern Julia Kristevas teori om att samhället reducerar kvinnan till ett "talande djur". Tämligen nedlåtande känns det när Lidforss fritt språkar om kvinnor som vildsvinshonor och suggor. Men det är samtidigt de här fetlagda djuren som han ägnat hela sitt liv åt. Också skrivandet då förstås. Men det verkar som om hans romaner snarare "har berättat sig själva" eftersom varje ny kvinna har förvandlats till explosiv litteratur.

I Det talande djuret berättar han öppenhjärtigt om den problematik som uppstått på grund av hans besatthet inför kvinnorna och inte minst deras kroppar. Det är här som jag som läsare spärrar upp ögonen, jag vill förstå hur Lidforss fungerar när han ständigt är på jakt efter den kvinna som är mest djurisk och kurvig. Den kvinna som inte nödvändigtvis älskar honom men som i alla fall låter honom nypa henne i rumpan lite då och då.

Lidforss beskriver hur han underkuvar sig sina kvinnodjur, han tar det lilla han får och nöjer sig med det. Samtidigt är det tydligt att han även har haft en del makt över sina kvinnor. Han uttrycker gång på gång hur han har skapat en slags kärlek till varje kvinna som denne inte alltid har varit medveten om. Han berättar också att han hela tiden sökte uppnå känslan av att "komma nära en annan människa utan att hon blev en del av mig själv."

Jag gillar den brutalt ärliga rösten som framträder när Lidforss desperat famlar efter förklaring på förklaring av hans paradoxala beteende.

Däremot tror jag att boken hade tjänat en hel del på att kompimeras, ganska rejält också. De kapitel som gräver sig in i huvudpersonens litterära bryderier känns för privata och därmed inte speciellt angelägna för läsaren. Dessutom tar de för mycket energi ifrån det mest intressanta i boken, nämligen berättelserna om vildsvinshonorna och suggorna, Lidforss så kallade "talande djur".