Jag: ”Jag gillar verkligen Håkan Hellströms nya skiva, tycker den är mycket bättre än hans förra.”
Lillasyster: ”Ja, men det är ju för att den nya är gubbig, jag gillar den ju också, det är ju för att man har musiksmak som en 60-åring.”

Men det är väl logiskt. Håkans musiksmak, så som den framträder i många av texterna, är ungefär som en 87-årings. Min mormor gillar också Taube och hon tycker också att halmhatt och skjorta med scarves i halsen är höjden av manlig elegans. Och det är så fint. Vilket ofta är omdömet om Håkan Hellström: ”Ja, men han verkar ju så fiiin på något sätt”. Ett omdöme han verkar gilla, av intervjuerna att döma, och en del av den image han byggt.

Det som är slående när man läser de utvalda texterna är hur lika intervjuerna är. Eller svaren, rättare sagt. Det är samma anekdoter som berättas i olika versioner. Naturligtvis också för att alla journalister ställer samma frågor. Det gör att texterna blir ganska likartade, efter ett tag flyter allt ihop eftersom alla texter från tiden runt ett album handlar om de anekdoter eller de funderingar Håkan bestämt sig för att dela med sig av just den gången. Jämfört med den tidigare antologin om Kent framstår det här som en väldigt tunn soppa.

Fantasilösa journalister och en mediamedveten artist som ger intryck av att vara det rakt motsatta. Intressant som fenomen men urvalet borde gjorts lite mer medvetet, gallringen borde ha varit hårdare. Men jag hade helt glömt bort det där med Per Bjurman och kyssandet. Roligt.