Jag vet inte hur många gånger som jag suttit med mina bibliotekarie-fyrkantiga glasögon längst ned på näsan och med näsborrarna uppspärrade, tätt emot boksidorna. Jag njuter av lukten, den där lite unkna men samtidigt fräscha doften av tryckta bokstäver och hårt pressat papper. Man sitter så, riktigt boknördig till sin uppenbarelse, tryggt inkapslad i bokens mest spännande intrig. Det är då den kommer, träsmaken, den där värken i skinkorna som är näst intill outhärdlig och man inser att det faktiskt gått timmar av autentisk läsvärld sedan man satte sig ned i den luggslitna soffan från första början.

Man reser sig upp, musklerna säger prompt ifrån, man suckar som en ledstel tant, man känner kissblåsan ila till av den överflödiga vätskan, långsamt sträcker man på de avdomnade benen och armarna. Man hör det välkända ljudet. Tickandet i hjärnslemmet, det där dåliga samvetet, som gång på gång frågar en: Vad i helsike gör du med ditt liv? Du kan ju inte bara sitta här inne och läsa hela dagarna, flicka lilla! Gå ut med dig, ta vara på dagen, lev för fan!

Det är ju närmast ett transliknande tillstånd att läsa. Omvärlden suddas ut i kanterna, människornas kroppar flyter ihop med varandra, rösterna runtomkring en blir till ett sorlande myller. Den osynliga bubblan sluter sig varsamt runt den koncentrerat läsande kroppen. Det är ju både härligt och skrämmande på samma gång. Att man kan bli så totalt uppslukad av en bunt hophäftat papper med en massa bokstäver på.

Så, vad gör man då, när man står där med samvetet som en tickande bomb i skallen? Tillbaks till den unkna soffan, till läslampan och till den alldeles underbara romanen? Eller ut i livet, i staden, i världen?

För egentligen, borde man inte lära sig mer av att verkligen leva, att ta varje sekund i famnen, att göra sånt som bara romanfigurerna som man läser om vågar göra? Att resa runt jorden, knarka, älska med främlingar, bråka, att springa fram till en söt pojkspoling med fräknar i ansiktet och kyssa honom på kinden, bara sådär!

Eller att låta magen jäsa i takt till de lästa boksidorna, sitta i en trött soffa och läsa om livet istället för att leva det, om andras långa livsöden, gå vilse i andras obegränsade fantasivärldar och förundras över hur andra ser på livet och världen.

Jag vet inte. Jag vet bara att den här frågan, om man ska läsa om livet eller verkligen leva livet ständigt dyker upp inuti mig. Jag älskar ju att irra mig in i påhittade världar och att lära känna de mest excentriska karaktärerna. Ja. Att läsa om just de där människorna som har mod till göra det som man inte själv törs. Det gör mig inspirerad. Det får mig att vilja göra samma sak.

Jag menar, hur mycket måste man inte kämpa i verkligheten för att ens liv ska bli lika spännande som en roman? Alldeles för mycket skulle jag vilja säga. Mitt liv är långt ifrån så intressant att det skulle vara värt att skriva ner. Nä, folk är nog snarare glada att de slipper läsa om mina banala vardagsbestyr.

Att läsa eller leva- är det ens en fråga? Båda delarna behövs ju onekligen, de ger och tar av varandra. Det gäller kanske bara att hitta en bra balans mellan dem. Att sluta få dåligt samvete för att man ödslar en dags solsken på att sitta inomhus under en läslampa och plöja en bok. Men att samtidigt inte försumma det egna livet, som varje dag ska upplevas på nytt.

Vem vet? En vacker dag har man kanske samlat på sig tillräckligt många intressanta erfarenheter för att kunna fylla en hel bok med egna bokstäver.