En svår uppgift, därmed intressant, måste det vara för en författare att ge sig i kast med att skriva en roman baserad på det omtvistade fenomenet barnkorståg, vilka ska ha utgått från Tyskland och Frankrike år 1212. Historisk forskning verkar dock ha kommit fram till att det aldrig funnits några renodlade barnkorståg, snarare bestod dessa korståg mest av obemedlade, fattiga vuxna. Det finns en hel att läsa om detta, se till exempel engelska Wikipedia, med litteraturförteckning här intill.

Om historisk forskning visar på att det egentligen aldrig funnits utpräglade barnkorståg, så får man se hela Ardelius romanbygge, "Där satan rullar i sanden", som enbart fiktion, det vill säga det är ingen i gängse mening historisk roman. Det lilla barnkorståget, som Ardelius berättar om, utgår huvudsakligen från den tyska byn Klötze. För ett av barnen, Rudolf, har en ängel uppenbarat sig med budskapet om att endast renhjärtade barn kan beveka muslimernas hjärtan och få dem att öppna den heliga stadens portar, så att de ska kunna befria Jesu Kristi grav och utan vapen omvända muslimerna till kristendomen. Utanför Jerusalems portar sägs satan rulla sig i sanden.

Det är mycket sympatiskt att välja att skildra barns tankar och liv, men i mina ögon kunde romanen blivit riktigt intressant om den också kunnat hålla sig något utanför den krassa verkligheten och dess groteskerier. Då hade den på ett mer renodlat, andligt och fördjupat plan kunnat skildra den fasta och starka gudstro dessa barn måste besitta för att kunna ge sig ut på en så skrämmande och osäker vandring. Barnen har en del vuxna med sig, men dessa består bland annat av en "tokig" äldre kvinna, som beter sig lite hur som helst och en man som vill sona sina perversa brott. Därmed utgör dessa vuxna, snarare än trygghet på vägen, ytterligare ett hot.

Mina förhoppningar om en andlig och teologisk roman går omintet när barnens vanföreställningar och den "tokiga" kvinnans tvivel på att Gud lever upprepas i det oändliga. Och när det då och då blir slagsida i berättelsen åt fula gubbars eller pedofilers tankar på pojkarna i korståget och kriminella övergrepp på ett av barnen skildras, blir jag besviken. De ska väl vara exempel på de faror som hotade, men blir rena spekulationer, utan mening.

Behållningen för mig, vad gäller Ardelius roman, är det rika bildspråket. Hans text är full av fantasifulla liknelser. Två exempel:

Hur många byar har de redan lämnat bakom sig? Han kommer ihåg namnen på dem alla, ibland är hans minne lika bra som en ekorres när den återfinner sina nergrävda nötter.

"Det är fel!" skulle Fritz vilja protestera, men som så ofta sviker honom orden, försvinner som kaniner ner i sina hålor.

Större delen av romanen omfattar barnens vandring och därefter följer en sjöresa till Jerusalem. Upplösningen av berättelsen hamnar på ett jämförelsevis alltför litet utrymme. Många frågor blir tyvärr obesvarade, som det brukar heta. Och när jag kommer fram till sista sidan, återstår det bara för mig att undra: Vad vill egentligen författaren berätta med sin roman? Om gudstro, som bara är vidskepelse eller om att stark gudstro kan leda vilse och därmed låta boken vara en varning för läsaren?