Kompositören, textförfattaren och sångaren Johan Kinde, mest känd som medlem av Lustans Lakejer, har debuterat som författare, med romanen "Någon sorts extas". Den har många självbiografiska ingredienser. Handlingen är förlagd till det tidiga 80-talet, med den musik i centrum som Kinde själv var en del av: postpunken och syntmusik med beteckningen new wave eller new romantic.

Romanen handlar om en ung mans väg från Stockholms-förorten Åsbylund (motsvarar Åkersberga, där Kinde växte upp) till sina drömmars mål: att få framgång inom musiken, få leva ett liv med vackra kvinnor i lyx, berusning och spänning i Stockholms innerstad. Bandet, som den 17-åriga (senare 18- och 19-åriga) huvudpersonen Julian är textförfattare åt, heter Bête Noire (symboliskt laddat namn, med betydelsen det svarta fåret), men man förstår att det är Lustans Lakejer det handlar om. Julian är något slags alter ego till Johan Kinde, men i boken är han alltså enbart textförfattare och är inte medlem i bandet. Verklighetens motsvarighet till Walther, Bête Noires sångare, måste vara Tom Wolgers, som en tid var med i Lustans Lakejer och då till viss del skrev musiken tillsammans med Kinde. Det är fiktion blandat med fakta.

Kinde inleder sin roman med att citera några rader ur andra kapitlet i Evelyn Waughs roman "Brideshead Revisited". Waughs roman, som blev en mästerlig TV-serie 1981, visades i svensk TV första gången 1982, med titeln "En förlorad värld".

… and though its toys were silk shirts and liqueurs and cigars and its naughtiness high in the catalogue of grave sins, there was something of nursery freshness about us that fell little short of the joy of innocence.

I en intervju i Hufvudstadsbladet i mars i år, gjord av författaren och journalisten Philip Teir, berättar Johan Kinde om sin roman:

De vänner som läst boken är chockerade över att jag kommer ihåg så mycket. Det finns något slags magi i minnena av det tidiga åttiotalet, som en förlorad värld. Det är synd att vi inte förstod att uppskatta att vi var unga.

Genom de citat som sedan inleder kapitlen här och var i romanen, visar Kinde en del av sin musiksmak. Citaten är tagna från "The thrill of it all" av Bryan Ferry (Roxy Musics "Country Life", 1974), från "Yesterday when I was young" (1961) av Charles Aznavour och från "Shadowplay" på Joy Divisions "Unknown pleasures" (1979).

Det tidiga 80-talet skymtar fram vad gäller musik, kläder, smink, frisyrer, mat, dryck och restauranger och dansställen i Stockholm, som fortfarande finns kvar, har försvunnit eller heter något annat. Och berättelsen är fylld av huvudpersonens möten med olika kvinnor, men främst av hans relation till en stor kärlek, ett förhållande som inte blir som han tänkt sig.

Det är ingen lång roman, det känns som att den skulle kunna innehålla mer, byggas ut, kompliceras. Kindes styrka är beskrivningar av känslor, både de starkt positiva och de negativa, plågade, ångestfyllda och motstridiga. Och han beskriver alkoholens och drogernas både positiva och tydligt negativa effekter. Porträttet av Julians mor, hans relation till henne och det som händer henne är särskilt fint och känsligt tecknat.

Då och då snuddar Kinde i romanen vid den skönhet, som han annars till fullo kan skapa i sina sångtexter och sin musik:

Någon har sagt att minnet av sommaren är som ett överexponerat fotografi. Man vet att man har gjort en mängd olika saker och att det mesta har varit högst behagligt, men bilderna är bleka och suddiga i konturerna, liksom utfrätta av solens ljus. Jag tänker ofta på det när vi under mjuka sommardagar ligger i lövträdens skugga i stadens parker och våra vita skjortor fläckas gröna av gräset och röda av vinet.

Romanen kunde ha färgats mer av Kindes sätt att skriva sångtexter och gärna, om möjligt, andats ännu mer 80-tal. Men den är ändå spännande att läsa, man gör en tidsresa, oundvikligen dras man bakåt i tiden, till minnena – jag är klart partisk, eftersom denna roman utspelar sig under min egen ungdomstid, med musik i fokus, som jag gillar. Det faktum att jag är jämnårig med Johan Kinde, skulle inte nödvändigtvis behöva betyda att jag har någon relation till just Lustans Lakejer. Men fem av gruppens sex LP-plattor står i min skivhylla; alla inhandlade när de släpptes, utom debutskivan från 1981, som jag införskaffade lite senare. Där finns också deras sjunde och senaste skiva "Åkersberga", på CD från 1999.

Det där att jag, trots allt, vill att romanen ska innehålla så mycket mer, kan inte vara något annat än ett tecken på att det borde finnas en biografi om Johan Kinde och Lustans Lakejer, eftersom mycket i romanen ändå verkar ligga så nära verkligheten. (När kommer det en sådan?)

Och så en film förstås, men vi får vänta ett tag, tills den filmskapare som kan göra den har utbildat sig klart på filmskolan.