Läste Sigrids recension och tycker hon har missförstått boken lite grann. Visst är det "enkelt berättande poesi" men varför får jag känslan av det lite grann ses ned på? Det Sigrid Nurbo kallar "konventionellt". Berättandet är hos Tomas Ekström viktigare än den poetiska formen. Gott så, anser jag. Boken kan läsas av "vem som helst". Men det är ingen simpel bok, den har många bottnar. Mörkret lurar överallt. Var har man förut läst om den ursvenska kärnfamiljstristessen och ensamheten på det här sättet? Läs bonusmaterialet, de "upphittade anteckningarna", och läs sedan dikterna igen. Nej, för mig var den här boken och poeten en stor upptäckt.

#

O ja, nog har jag läst Sonja, Kristina och Majken och Bodil också. De är mina husgudinnor! Jag har just deltagit i en bokcirkel och är så inne i att argumentera för böcker jag gillar så jag lät nog lite för hård mot din recension. Vad jag menade var att även om just den här poeten har sina rötter i diskbänksrealismen så gör han sin egen grej ändå. Skildringen av en familj som nästan har utplånat sig själv med sin tystnad (så tolkar jag det iaf) är stark. Och så dessutom idén med anteckningarna som ett extramaterial i boken, en slags berättelse bakom berättelsen. Gillar sånt! Sja jag kritisera något så är det att vissa dikter inte känns helt färdiga.

Jag har faktiskt aldrig tänkt på att det kan vara omvänt också, att det skulle vara "fult" att gilla "fin" poesi. Men du har nog rätt!

#