- You know we're the only country in the world where the pursuit of happiness is guaranteed in writing? You believe that, hmm? …
– It's the pursuit that's guaranteed.
– Always a fucking loophole, right?
(The Sopranos)

Någonstans halvvägs in i "The Audacity of Hope" av amerikanske presidentkandidaten Barack Obama (det är kanske säkrast att kalla honom så, ifall någon läser den här recensionen om tre år och han gått samma väg som salig Michael Dukakis) kommer jag på mig själv med att undra varför jag egentligen läser det här. Inte så att den inte är läsvärd, för det är den, men… alltså, det är ju i princip en 360 sidor lång jobbansökan, och jag är inte en av dem som får bestämma om han får jobbet eller inte. Vad får man egentligen ut av att läsa ett manifest av en politiker i ett annat land, som till absolut största delen berör det landets inrikespolitik, vars uttryckliga syfte är att övertala det landets befolkning att rösta på honom? Speciellt som… oavsett vad siffrorna säger i skrivande stund, om vi är helt cyniskt ärliga, tror vi verkligen att USA kommer att välja en svart man vid namn Barack Hussein Obama till president?

audacity (s.) dristighet, djärvhet; oförskämdhet, fräckhet.

Det finns kanske inget mer ömkansvärt än en idealist i dagens politik. Jag menar inte den sortens idealist som har ett gäng fasta principer som han hellre dör än avviker en tum ifrån; jag menar den sorten som… tja, till exempel sätter "thoughts on reclaiming the American dream" som undertitel till sin bok och talar om att se till det vi har gemensamt i stället för det som skiljer oss åt. Nog för att han är ny i storpolitiken, men han borde väl ha fattat att i dagens samhälle är det bara vi och dom som gäller. "You're either with us or you're with the terrorists", sa ju han som har jobbet nu. Att Obama sen dessutom är en bra skribent som låter både trovärdig och sympatisk gör nästan att man hoppas att han slipper få vad som måste vara ett av de mest korrumperande jobben i världen.

Idén att någon enstaka människa skulle sitta på en patentlösning för alltihop borde vara absurd, men att döma av framgångarna för missnöjespolitiker och tvärsäkra populister på båda sidor världen över är det just enkla lösningar folk vill ha. Släng ut invandrarna, förbjud religion, stena de homosexuella, höj skatten, sänk skatten, stäng gränserna, öppna gränserna, var snälla mot alla, bomb bomb bomb bomb Iran… och i det läget försöker alltså en 46-årig tvåbarnsfar ställa sig i mitten och säga att saker är mer komplicerade än så. Obama lägger fram – på ett väldigt amerikanskt sätt, det är ju trots allt USA som är världens centrum med konstitution, religion och familj – berättelser och analyser av rollen som världens enda supermakt kan spela och måste spela, går ner på detaljer och enskilda människors berättelser tills han hittar trådar man kan börja dra i. Han blandar och ger rätt friskt från alla håll (lite förvånad blir man när man ser en demokrat hylla Reagan, om också mer som politiker än som ideolog; där har vi det där vi-och-dom-tänket igen). Framför allt är han påläst och kan både nutid och historia; det här har funkat förr, låt oss göra så igen. Här är en ny idé, varför gör vi inte så? Det där har aldrig funkat, vi kanske äntligen borde sluta göra så? Det finns inga färdiga lösningar, men börja här; erkänn felen och bygg upp alltihop från grunden igen. För även om man inte håller med honom på varenda punkt, trots allt som gått på tok tidigare, så är det där med liberty and justice for all en rätt god tanke i botten. Det gäller bara att hitta verktygen att tillämpa det i praktiken, lyssna på varandra och försöka hitta lösningar vi alla kan leva med – och då talar jag inte bara om jänkarna.

Obama är ingen naiv kusin från landet; vad jag vet kan hälften här vara kvalificerat valfläsk som han inte har minsta avsikt att följa. Men ändå, det där att våga hoppas på att vi kan göra saker och ting bättre är en fin tanke, och vem som än vinner i höst vore det nog inte dumt om de hade den djärvheten. Eller om det nu är en fräckhet.