Det fanns en tid när man gick och köpte vinyler bara på omslag; ibland var innehållet underordnat förpackningen. CD:n tog bort den glädjen och nu är även CD:n i princip borta. Men böcker – böcker kan man fortfarande bli kära i vid första ögonkastet.

D.M. Cornish är utbildad illustratör och står bakom illustrationerna i och utformningen av sin debut Hittebarn. Det är en smakfull kreation, med suggestiv omslagsskiss, guldtext i relief, inbundet bokmärke, ett elegant exlibris och de vackraste kartor man skådat sedan Silmarillion. Därtill stiliga helsidesteckningar på bokens brokiga karaktärer. Jag är egentligen såld innan jag läst en rad, men medveten om fasaders förljugenhet fuktar jag tummen och ger mig i kast med inlagan.

Blodsmärkt-serien utspelar sig på Halvkontinenten, en fantasyvärld som andas 1600–1700-talets kontinentaleuropa, bröderna Grimm och goth, där människor har en skakig samlevnad med untermänniskor, grander, boggler, kraulschwimmer – det vill säga monster, incolider. Halvkontinenten är en oerhört utvecklad sagovärld – Cornish har, enligt reklamen, spenderat många år att fila på bakgrund i över tjugo inbundna anteckningsböcker. Detta bäddar för en suverän och genomtänkt detaljrikedom, med framodlade muskelmaskiner (gastriner) som driver båtar, fulgarer som låter operera in främmande organ för att kunna alstra och kontrollera elektricitet, eller dulcifierare i vilka man måste lägga allt man fångar ur de frätande ättikshaven för att neutralisera de giftiga salterna. Hittebarn har en 100 sidor lång ordlista och appendix som är minst lika kul läsning som själva romanen.

Bakgrundsarbetet för tankarna till Tolkien förstås. Alla gamla spelledare kan känna igen sig i den oförställda världsbyggarglädjen som Cornish vigt så många år åt. Med en så mastig bakgrund kan han också kosta på sig att låta romanen bara utspela sig i världen, snarare än att handla om världen. Och läsarens möte med Halvkontinenten blir också passande nog ur ett par mycket naiva ögon, i form av Rossamunds – en pojke med ett flicknamn, från Madame Operas Aktningsvärda Sjöskola för Hittebarn i Boschenberg. Han erbjuds tjänst som Kejserlig Lykttändare och allt han ska göra är att infinna sig i fästningen Winstermill ett tjugotal nymil nedströms floden Humour; rimligen en ganska enkel resa. Icke, då!

Berättelsen är lika enkel som världen är genomarbetad. Visst är det ungdomsfantasy, men den existerar ändå i någon slags skuggzon mellan barn- och vuxensfären; detta är litterär familjeunderhållning. Språket är elegant, ofta högtravande, den saliga latinsk-tysk-anglosaxiska ordröran är bestämt inte alls barnvänlig. Översättningsarbetet måste ha varit ett hästgöra, men är avgjort med beröm godkänt.

Ska man invända något måste det bli att första delen i Rossamunds äventyr är alltför lättsam, alltför snabbt avklarad och något för förutsägbar. Allvaret som världen lätt kunde intrymma ges aldrig chansen att dominera och även de mörkaste passagerna är lekfulla, med glimten i ögat. Detta är förmodligen författarens stil och andemening och för all del inget nytt för ungdomsfantasy. Detta är en prolog till bok i vad som skulle kunna bli en fantasysvit som för en gångs skull är intressant nog att utforska som läsare. Risken är kanske att den är för lättläst och bjuder för lite tuggmotstånd för att kunna fånga ett fanatiskt följe liknande de som underkastar sig en livslång lojalitet till Sagan om ringen-trilogin eller Harry Potter.