Andrej Platonovs Grundgropen skrevs, och utspelar sig, i Sovjetunionen under åren 1929-30. Det var då Stalin inledde sin första femårsplan och den stora kollektiviseringen av det sovjetiska jordbrukat påbörjades. Platonov själv var delaktig i detta, dels som övertygad socialist, om än inte Stalin-sympatisör, dels som elektroingenjör utsänd för att arbeta med elektrifieringen av landsbygden.

Platonov blev, efter att Stalin fick syn på en av hans berättelser, utsatt för förföljelser och blev alltmer sällan publicerad. Föga förvånande då man läser Grundgropen och genom den tar del av ett samhälle som, i boken, löser upp mänskligheten och lämnar individerna fyllda av tomhet och sorg. Ett samhälle där allt som sker sker systematiskt och i enlighet med planen. Jakten efter det meningsfulla kokar under ytan på var och en som vi möter och deras olika tragiska livsöden spelas upp för oss genom deras drömmar eller brist på sådana.

Första delen av boken utspelas på en byggarbetsplats där en grupp arbetare håller på att gräva grunden till ett gemensamt hus för proletariatet. Hit kommer den avskedade, sanningssökande Vosjtjev, full av frågor och tankar. Vid grundgropens kant möter han Tjiklin, som lever på en vissnad dröm om den flicka som kysste honom i hans ungdom, Kozlov, den utstötte onanisten som lämnar arbetslaget för att bli aktivist, idealisten Sofronov, den våldsamma krymplingen Zjatjev och ett flertal andra. Alla har de sina olika definitioner av vad meningen och livet är. Alla har de sina olika drömmar som aldrig verkar förverkligas. I den andra delen lämnar Vosjtjev och Tjiklin grundgropen och beger sig till en by på landet som håller på att kollektiviseras.

Vart karaktärerna än befinner sig i boken, må det vara i grundgropen eller i kolchosen, får läsaren känslan av att det inte finns någon värld, inte finns något alls, utanför den platsen. Det är som att alla platser, precis som de individer som befinner sig där, är ensamma öar utan något omgivande land eller ens vatten. Den omkringliggande världen känns trots sin indirekta medverkan som öde, bestående av tystnad. Ändå är det denna värld, den runt om, som ligger i fokus i boken, eller rättare sagt i dess karaktärers medvetande. Det är jakten på den världen, att komma ut till den, hitta dess mening, efterleva dess lagar eller bara förstå den som genomsyrar deras vardag och liv.

Hela boken igenom stöter vi på den avindividualisering som femårsplanen innebar. Men Platonov har dragit den längre, den har blivit en avhumanisering och allt det som traditionellt definierar människan och som skiljer människan från djuren har ställts upp som sin motsats. Då Vosjtjev först kommer till grundgropen får han frågan: "Varför går omkring här och existerar?" Fylld av skam över att överhuvudtaget bli uppmärksammad svarar han: "Jag existerar inte alls!" "Jag bara tänker." Lite senare kan vi läsa: "Den facklige förtroendemannen tappade sitt beslutsamma ansiktsutryck och han kände plötsligt att han hade en själ – det brukade han alltid göra när han blivit kränkt." Själen, tanken och den egna viljan är här något som inte hör hemma i en sann människa. Det är återkommande och fascinerande att denna av det mänskliga intellektet patenterade treenigheten fått helt motsatt betydelse.

Gränsen mellan djur och människa upplöses ytterligare genom att människor vid ett flertal tillfällen beskrivs som pälsbeklädda och avhumaniseringen dras till sin spets då djur, hästar och björnar, träder in på scenen som exempel på mönstergilla medborgare.

Platonov har blivit jämförd med Kafka och Beckett. Men medan dessa två skapade en yttre förvriden verklighet för att beskriva ett inre landskap fanns det hos Platonov inga sådana behov. Den absurda tillvaro han skildrade var hans verkliga och berättelsens sakliga och stundvis likgiltigt kommenterande berättare hjälper till att förvirra läsaren, får en att hamna i en obehaglig limbo där man inte är säker på vad det är som beskrivs. Ett hisnande ångestfyllt, på samma gång vilset som klaustrofobiskt, inre Kafka-besläktat tillstånd eller en lika sjuk och förvirrande samtid? Och om det absurda i bokens första del är en sorts stilla absurdism, en vardagens och vemodets gråa absurdism urartar det i den andra delen till en galen fest där både djur och människor deltar i en febrig dans till de "medryckande tonerna" av "det stora fälttågets marsch". Produktionsinriktade femårsplansmedvetna hästar varvas med utblottade kulaker som runt om i gårdarna inväntar, eller inbillar sig, döden nedbäddade i sina egna likkistor medan flugsvärmarna och lukten av det ruttnande köttet från byns alla panikslaktade och halvätna kadaver ligger tjock över handlingen. Allt är upp och ned, men bokens berättare berättar sin historia utan att blinka. På intet sätt visar han att det han säger skulle vara absurt och konstigt, eller ens ovanligt.

Det man som läsare inser är att krönikan och den psykologiska beskrivningen inte utesluter varandra. Detta är en existentialistisk bok men skillnaden, den skrämmande skillnaden, mellan Platonov och hans absurdistiska fränder är att Platonov inte behövde hitta på en yttre manifestering av det inre. Han hade den runt omkring sig. Hans distanserade berättare blir en representant för karaktärernas inbördes tomhet, en krönikör över förlorad mening i livet och en obegriplig samtid.