Varje år sedan 1992 har Berglin gett ut en samlingsvolym med det föregående årets samlade serier. I oktober 2004 recenserade Johan Wirdelöv det årets upplaga, Berglingska tider, och nu är det min tur att bita tag i årets skörd som återfinns i Berglins tolva.

När jag läser Johans recension upptäcker jag att det lika gärna skulle kunna ha varit samma bok som vi doppat våra näsor i. Konceptet är detsamma, upplägget likaså, miljöerna har inte förändrats, inte heller ämnena eller ens typen av humor. Berglin-duon kör på i samma växel som alltid, och varför skulle de inte göra det? Vem ändrar ett vinnande koncept?

Visst är det lite tråkigt att jag egentligen skulle kunna ha kopierat in Johans recension och därmed fått sagt det mesta som finns att säga om Berglins tolva, men samtidigt får man tänka på att det här inte är att någonting nyskapande eller ens spännande. Det är alltid vardagsrelaterat, aktuellt och ofta väldigt träffsäkert. Och framförallt blir man imponerad över den vidd av olika ämnen som makarna tar sig an och lyckas driva med på ett intelligent och träffande sätt. Ibland brister dock bubblan, som i fallet där de ska göra sig roliga över datorspelens inverkan på barn (kontentan lyder: 90% av alla datorspel är bara våld och barnen blir aggressiva monster genom att sitta framför datorskärmarna). Naturligtvis grundar sig denna seriesnutt, precis som de andra, på ironi. Men inte ens ironin är rolig när man använder sig av den på ett dumt sätt. Det är i sådana här lägen som man lätt kan sucka och klassificera Berglin och Berglins verk som pinsam gubb- och kärringhumor.

Men, som sagt, detta är inte stor konst och inte heller stor litteratur. Det är inte ens särskilt bra serier. Det är träffsäkert, men när man som Berglin och Berglin kör med säkra kort, där verkligen ALLA kan känna igen sig i någon av serierna, är det inte särskilt överraskande att det blir träffsäkert. Var och en för sig kan de här seriesnuttarna ibland vara riktigt roliga, men de fungerar inte särskilt bra i så här stora mängder på en gång. Om man inte redan är ett stort fan av Berglin och Berglin, för då är det här en riktig skattkammare.