Det är lite ensamt på torget där kråkan bor. Det är inte alltid hon får vara med duvorna när de tittar på bilar eller sitter och putsar sig. De verkar tycka att kråkan är lite för flaxig, kraxig, ja på det hela taget för mycket av allting. Så en dag tröttnar kråkan och flyger iväg till NågonAnnanstans.

Kråkan njuter av sin nya frihet att göra som hon vill, hon bygger bo i ett träd och samlar fynd. Det är ett klassiskt grepp som fungerar bra; det som andra har avfärdat som skräp ser kråkan nya kvaliteter i. Lite ensamt känns det emellanåt, men det är först när lukten av den annalkande vintern gör sig påmind som kråkan ger sig av på nytt.

När kråkan tagit en liten paus i sin jakt efter en varm tillflyktsort, råkar hon höra några ganska bullriga ljud från en öppen källarglugg som väcker hennes nyfikenhet. Hon får ta i rejält för att överrösta kraxorkestern därinne. Men när hon väl lyckas har hon imponerat på hela gänget med sina röstresurser och de vill genast att hon ska sjunga med dem i orkestern.

Utvecklingskurvan känns igen, hur det som först kan kännas som ett utanförskap kan vändas till en resurs i ett annat sammanhang. Kråkan funderar inte så mycket över saken, utan ser till att vara i rörelse och då händer det saker.

Det är ingen underdrift att säga att färgerna glöder, Erika Kallasmaa utnyttjar akvarellteknikens möjlighet till transparenta och överlappande färgfält maximalt. Vissa uppslag är luftigare, med vit bakgrund, på andra tar färgerna över helt. Kråkan är nästan den enda karaktären i boken som är målad med helt täckande färg, något som utmärker henne och får henne att träda fram tydligast av alla i bilderna.