Det är mörkt, det är vinter, det är 1995 och min dåvarande pojkvän har en liten flimrig TV på sitt rum. På ZTV ser jag en kväll ett gäng allvarliga kostymklädda killar som sjunger en låt om ensamhet och om hur det blåser på månen och om att fylla alla hålen. Det är mitt första Kentminne och jag kunde inte få den låten ur huvudet, inte förrän jag köpt albumet och spelat det läskigt många gånger under väldigt lång tid.

Vi snabbspolar och det är sommar och jag ser Kent för första gången på en ambitiös men halvtafflig musikfestival i min hemstad och folk är skeptiska. Det var sport att vara anti och håna Kent, vilket jag tycker Karolina Ramqvist beskriver väldigt träffsäkert i sin recension av Hagnesta Hill, från 1999.

Kent kändes redan den där första gången som the shit och de uppträdde så på scen också, dödsallvarliga i kostym och gympadojor – vilket kändes som en helt naturlig kombination.

Jag blir lika förvånad varje gång. Detta otroliga intresse för oss.

citeras Jocke Berg på bokens baksida och man tänker: Blir du? Reheheheeally? Men det är en bra strategi att ständigt säga ”Vadå? jag rockstjärna? Nä, jag är ju bara en tafflig kille från E-tuna?” Det är sympatiskt och gulligt, och antagligen en del av förklaringen till att fjortisar förklarar sig villiga att ”dö för Jocke Berg”, men det är inte det som är grejen, utan det är den image Kent har skapat, som är genial. Genial för att man fångat både Svenne Banan som köper skivor på Statoil och de ängsliga indiesarna.

Det finns också en motsättning där, mellan dem som anser sig vara gamla fans och dem som betraktar sig som nya. De gamla koketterar med hur tidigt de ”upptäckte” Kent, ungefär som jag gjorde i början av den här texten. De nya, ja, de är helt enkelt inte lika mycket värda i Kentvärlden, även om jag inte är tillräckligt insatt för att kunna bedöma var gränsen går. Även om det finns vissa som gnäller att Kent sålt sig, vilket i så fall hände ungefär i höjd med Verkligen (1996). Det är i den världen också logiskt att det råder rörande enighet om att Vapen & ammunition (2002) anses vara den sämsta skivan. Den har också sålt överlägset mest, över 600 000 ex och därmed mer än dubbelt så mycket som något annat Kentalbum.

Det som slår mig när jag läser artiklarna i Reverbs utmärkta antologi, utmärkt inte på grund av kvaliteten, för den är högst skiftande, men utmärkt för att man kan följa vad som utvecklats – och vad som är detsamma. Det som slår mig är att det måste ha funnit en uttänkt mediastrategi från början. De första intervjuerna skiljer sig förvånansvärt lite från de senaste, som är från 2006. Vad som sägs, eller snarare vad som inte sägs. I forumet på Kent.nu är det förbjudet att diskutera bandmedlemmarnas privatliv. Att ha integritet kommer alltid vara oändligt mycket mer attraktivt än att köpa nya bröst och tala ut. Men samtidigt är ett av de populäraste inslagen på kent.nu ”Fråga Kent” där man får skicka in frågor till bandet som de sen svarar på när de har tråkigt i studion. Frågorna? Tja. ”Vad ska jag döpa min katt till?” ”Vilka strängar använder Sami?” Det är spännvidden. Ungefär. Och det är ofta väldigt roligt.

Det finns en kort men ganska rörande artikel från Eskilstuna-Kuriren 1991, när bandet fortfarande hette Havsänglar, men ambitionen är tydlig, liksom viljan att göra bra musik.

Den intressantaste artikeln är egentligen den från Affärsvärlden om hur Kent lyckas sälja skivor trots skivbranschens kris och hur de drar in miljoner på merchandise och turnéer. Per Gessles sommarturné var en ekonomisk flopp, men Kent säljer ut arena efter arena och lägger till extrakonsert efter extrakonsert. Turnépremiären i Helsingfors nyligen var utsåld och fick lysande recensioner. Kenttåget verkar bara fortsätta att rulla på och några ledtrådar till varför hittar du i den här boken.