En pretentiös titel som "Hiatus" kräver sin förklaring. Hiatus kan beteckna mellanrum, pauser och sprickor. Det finns flera användningsområden, inom geologin handlar hiatus om erosion, alltså det som försvinner, nöts bort.

Hela diktsamlingen "Hiatus" är mycket hiatus. Fragment staplas på varandra med vit tom luft emellan. Det är många berättelser, som visserligen tillsammans bildar ett sort sammanhang, men som också lägger sig som lager på lager på lager. Ideligen skjuter de undan varandra. Jag kommer att tänka på Charles Bernsteins dikt "Thinking I Think I Think" om tankearbete. Det omöjliga i att stanna kvar i tanken om tanken.

I de vita pauserna ryms så mycket. Ju fler gånger man läser "Hiatus" ju mer kommer man att upptäcka. Vad är det som försvinner? Vad är det som förändras? Otroligt subtilt gestaltar Nordenhök stora motsättningar. Det är en långsam diktsamling, ett ton tid som flyr. Detaljerna och ögonblickbilderna är desto mer knivskarpa. Konstigt nog är det ofta de små, små händelserna och tingen som gör oss uppmärksamma på hur stort livet verkligen är.

Jag lyfter kaffekoppen, jag är lycklig.

Platsangivelserna är också precisa och kända. Diktjaget befinner sig ömsom i Malmös höstdimmiga parker, ömsom i ett tjockt, halt, basiskt Göteborg. De trådar av historier som löper inuti och utanför andra historier ger en skymt av ett nyfött barn och av någon som dör. Glädje och sorg, tro och tvivel, det stora och det lilla, allt förändras oupphörligen.

Diktsamlingen känns väl genomtänkt. Den är pretentiös på helt rätt sätt. Som läsare kräver den sin tid och uppmärksamhet. Den långsamhet som vilar som ett deprimerat sorgset solljus över alltihop gör det ibland svårt att vara alert, man blir lite nedstämd, lite uppgiven. Varför är det så höstigt, luddigt och intetsägande deppigt? Varför så undanglidande? Varför händer det ingenting, frågar man sig. Men det gör det, hela tiden. Det finns inga pauser i livet.