Redan på tåget smygstartar mässan. Inte långt ifrån mig sitter en författare och en bibliotekarie och småpratar. Hon kände inte till honom sedan tidigare, trots att han har gett ut ett flertal diktsamlingar, så hon ställer intresserade frågor om hans författarskap. ”Jag har inga läsare” säger han skämtsamt och jag är på vippen att säga ”Jo, jag är en av dem” men gör det inte. Han vill veta hur inköpen på biblioteken går till. Har bibliotekarierna några bestämda direktiv att förhålla sig till? Finns det oskrivna lagar för vilka böcker som är ett måste att köpa in?

I år missade jag den första (och lugnaste) dagen på mässan, den som är vikt för branschfolk. När jag anländer mitt på fredagen börjar det redan bli trångt på mässgolvet, men jag är fast besluten att spana in alla montrar. Det är den där envisa längtan att vaska fram guldkornen ur floden, de tydliga rösterna i bruset, som driver mig. Speciellt många nytillkomna förlag med fokus på skönlitteratur hittar jag inte. De finns, men inte här där även de allra minsta monterplatserna kostar några tusenlappar. Ett av dem som är på plats är Sekwa förlag som översätter franska titlar, en av deras nya är ”nattens inre” av Léonora Miano.

Ställer man sig på andra våningen och blickar ut över mässgolvet får man en ganska bra överblick på var de stora pengarna finns i svensk förlagsbransch. Störst är Albert Bonniers förlag, tätt följt av Norstedts, Wahlström&Widstrand, Natur och kultur med flera. Internetbokhandlarna byter skepnad till fysiska bokhandlar på mässan, här finns Adlibris och Bokus. De senare har en stor skylt över sin monter där det står ”Dagens bok”. På nolltid har det namnet blivit mer förknippat med en kampanj med billiga böcker än en daglig recension på nätet.

Jag gillar att känna på böcker, väga dem i handen, bläddra lite försiktigt och kanske läsa baksidestexten. Jag stannar länge i de finlandssvenska förlagen Schildts och Söderströms montrar. Även i den estniska montern fastnar jag. Det är kul att kolla in omslagen och deras färg & formspråk. Jag funderar på varför det är så mycket krimskrams i den del av hallen, längst bort, där barn- & ungdomsförlagen håller till. De får samsas med julkort, brickor och diverse saker som varken är bok eller biblioteksrelaterade. Barn & ungdomslitteratur verkar ha en tendens att hamna i skymundan i många sammanhang, till exempel i fråga om antalet recensioner i pressen eller medieutrymme överhuvudtaget. Jag kollar på det färska förlaget Vildas böcker som är Krammärkta.

Uppläsningar och debatter pågår kontinuerligt i montrarna – det verkar som att mikrofonernas volym stegras alltmer under dagens gång. Det är lätt att få samma känsla som på Hötorget i Stockholm en lördag, när alla torghandlare försöker överrösta varandra. Då är det skönt att kliva in i Estlands Black Box för att ta del av ett dikt & animationsprojekt: ”Black ceiling” som bland annat haft som mål att inspirera unga att läsa och skriva. Sju animatörer har fått välja varsin favoritdikt och sedan skapat en fri tolkning i form av en kortfilm. Ülo Pikkov valde en helt abstrakt dikt, som han fastnade för redan som tonåring. Den fick mig att inse att man kan göra saker på annorlunda sätt, sa han.

Jag besöker även en av de estniska uppläsningarna i Rum för poesi. Det är inte så ofta tillfälle ges att lyssna på poesi på originalspråk och därefter en svensk tolkning. Jag försöker gissa mig till dikternas innehåll utifrån poetens tonfall, rytm och gester. Åsa Ericsdotter och Athena Farrokhzad möts i en annan av Rum för poesis programpunkter. De läser växelvis, Åsa ur sin senaste diktsamling ”Förbindelse” och Athena ur sin pågående översättning av Monique Wittigs ”Le corps lesbien” som kommer att ges ut på Modernista. Allra mest spännande blir det när de parallell-läser den franska originaltexten och den svenska tolkningen. De läser så att texten överlappar precist, mycket rytmiskt. Det blir en ljudperformance, samtidigt som diktens innehåll är urskiljbart.

Jag har som uttalat mål att inte samla på mig böcker. När jag har läst ut en bok får den oftast vandra vidare till någon annan. Men när jag kommer till montern där lyrik och en del prosa reas ut varje år, blir det även denna gång en trave. (Glömde väl inte ljusets element när du räknade, I mina hus, Vad är det som finns i skogen barn?, Silverskåp, Sammanhang, Det är för att jag har lärt mig av Homeros, Det här är platsen/Ett barn hos Gud, Omega, För levande och döda, Tidens framfart)

Jag hör kulturministern berätta om det nya projektet med Skapande skola i Kulturrådets monter. När hon får frågan om ungdomarnas chanser att själva påverka vilken kultur de ska få ta del av, understryker hon vikten av att ”visa på det man inte vet finns” och det svaret gillar jag, att se kultur som något som vidgar vyer. Lite förvånad blir jag när vi till sist av Kulturrådets representant uppmanas att ge en extra stor applåd åt en regering som verkligen tar ansvar för kulturen. Ett uttalande vars underton det är svårt att undvika att uppfatta som politisk. Men hur neutrala måste tjänstemän vara egentligen?

Många montrar lockar med frukt och godis, så när jag stannar upp i Levas monter för att kolla på Ingemar Gens nya bok ”Myten om det motsatta könet” hör jag frågan ”Går de att äta?” upprepas ett antal gånger, om speltärningarna med ord som delades ut. Jag kommer att tänka på Einar Askestad som bjöd på smakprov ur sina böcker vid Världens längsta bokbord i somras. Alla som ville fick ta en hopvikt lapp, ungefär som att ta en lott, ur en glasburk. Jag fick med mig citatet ”Människans fästen är hennes villkor”.

Runt en monter är det koncentrerad tystnad. Där sänder P1s Spanarna direktsänt från mässan. Jag hör Jessika Gedin prata om att inte döma böcker efter omslaget. Hon berättade bland annat om en bok som placerades ut i smyg på olika avdelningar i boklådor i England (i 300 ex) utan vare sig författarnamn, streckkod, ISBN eller genrebeskrivning. Det enda som var synligt var titeln ”The Idiocy of Idears”. Senare släpptes förstås namnet på författaren, men det är en annan historia.