Krönika

Piedestalen som gick hela vägen upp i himmelen

Lördag, 1100. Desmond Tutu, John Allen och Marika Griehsel

Intresset är STOOOORT! Kön ringlar sig fram och tillbaka uppe vid seminariehallarna och det fåtalet själar som valt Christina Doctare i salen bredvid står förvirrade mitt i hysterin. Det är vassa armbågar och kvinnor som pratar för högt och skrattar för högt och som har funnit sin kajplats i livet i religionen. Folk väller in i salen för att se en person som väl måste betraktas som en av Guds närmaste på jorden (även om ärkebiskopen själv påpekar att det vore förmätet att tro att man har något slags hotline).

När vi till slut kommer in har John Allen, ärkebiskopens fd pressekreterare, börjat med någon slags introduktion som är mycket märklig, han talar genomgående om Tutu som att han inte vore där, som om han inte satt där, liten och ganska spröd i den stora fåtöljen. Marika Griehsel lider uppenbarligen av samma åkomma som alla vi andra i salen – det är i och för sig omöjligt att inte känna stor vördnad inför Desmond Tutu. Men frågorna som ställs är platta och ointressanta. Hon inleder med en sportfloskel av klassiskt snitt:
”Under 80 – talet, när striderna var som hårdast och förtrycket stort, hur kändes det då?”
Peter Jihde hade definitivt gjort det bättre. Tutu talar om att han var arg på Gud, vilket hade varit ett utmärkt tillfälle att komma in på intressanta teologiska diskussioner, men det missas. Han talar om pensioneringen 1996, hur han ville ut ur offentligheten, hur han och hans fru tänkte lämna Sydafrika och man anar för ett ögonblick den private Tutu och det svåra i att alltid sätta det stora före det lilla. Plockas inte upp. När han talar om arbetet i sanningskommissionen och hur han grät, hur alla grät över det svåra sitter publiken lutade lättframåt, fångar varje ord.

Ärkebiskopen är fortfarande en skicklig talare, och han berör även om övriga på scenen inte tillför eller bidrar särskilt mycket. På TV, i min barndoms 80 – tal, var han varm och kraftfull, i verkligheten är han rolig och varm, om än lite världsfrånvända. Han drar ett skämt om att Jesus är som en diskmaskin (illustrerat med ljud och allt) och de högröstade tanterna skrattar och jag tänker att man måste nog vara religiös för att tycka att det var roligt och lite kittlande. Människor som Desmond Tutu gör världen lite bättre, jag lämnar salen med en varm känsla i magen. Och en irritation över att det är synd på så rara ärtor.

Anna Larsson

Publicerad: 2007-10-02 20:20 / Uppdaterad: 2007-10-02 20:20

Kategori: Krönika

2 kommentarer

Anna är du lesbisk? Läste nämligen din recension av spelet. Är du inte lesbisk borde du iaf vara asexuell. Hetero, empati och jordnärhet är ngt jag starkt betvivlar du har.

Daniel Oregistrerad 2007-10-11 19:57
 

Hahaha, jag finner dessa spekulationer kring min sexualitet roande, men också störande -varför är det intressant? Fortfarande? In this day and age? Nåväl. Välkommen ut som homofob, Daniel.

Anna Larsson Redaktionen 2007-10-12 12:26
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?