Krönika

Han sabbade allt

Jag vill berätta om när Carl Johan De Geer skulle leda ett seminarium på bokmässan i Göteborg. Han förstörde allt genom att ta hejdlöst mycket plats och inte låta gästerna prata. Programmet annonserar att De Geer ska samtala med några av Sveriges mest uppmärksammade skämt- och satirtecknare, och mycket riktigt har man samlat Jan Berglin, Nina Hemmingsson och Jesper Waldersten. Alla tre begåvade, prisbelönta och uppskattade. Det är upplagt lika mycket för ett givande som för ett tidspressat samtal: 45 minuter fördelat på tre egensinniga konstnärer är snålt men borde bli riktigt intressant.

”Det bästa sättet att döda humorn är ju att definiera den”, inleder De Geer och fortsätter med en freudiansk ingång till humorns natur. Han analyserar. Tydligen menade Freud att det inte existerar några egentliga ”skämt”, de är bara maskerat allvar, försvarsmekanismer om man så vill. De Geer byter efter ett tag fokus till Nina Hemmingsson. Han introducerar hennes författarskap och läser utvalda repliker ur hennes album. Alla skrattar och applåderar, och man får ge De Geer att han verkar uppriktigt förtjust i humorn. Klart han bjuder på några till.

Hemmingssons värld är lik scenografin i Becketts ”I väntan på Godot”, fortsätter De Geers analys, och syftar på dess kala träd och karga ytor. Analysen övergår i ett berömmande av Hemmingssons både begåvning och utseende och han undrar varför hon tecknar sig själv på ett sätt som går tvärtemot hennes så avundsvärda egenskaper. ”Har du blivit mycket mobbad?” blir apropå detta en av tre direkta frågor till Hemmingsson. Hon svarar på något annat.

Det är när De Geer gått vidare till Jan Berglins böcker som någon på de bakre raderna ropar: ”Kan du inte låta gästerna prata lite också!” Publiken applåderar och De Geer verkar överrumplad. Hittills har han plockat favorit efter favorit ur ett Berglinalbum och varvat med analys, men efter utropet ges Berglin själv lite mer utrymme. Han får tala om sitt konstnärskap. Ett sidospår för honom in på ämnet att köra släp till en återvinningsstation, men här griper De Geer in. Han har aldrig kört släp, får vi veta. Några skrattar. ”Ett tag visste jag inte ens vad ett släp var för något.” Ordningen är återställd.

Jesper Waldersten är tuff. Så fort turen kommer till honom ursäktar han sig för att han är lite hes, han har nämligen inte använt rösten på länge. Adressen är tydlig och nu skrattar publiken högt. Bredvid chanserna där Waldersten faktiskt pratar om sitt skapande är han i fortsättningen illustrativt besk mot De Geer. På sätt och vis har Waldersten dessutom öppet mål. Inte bara det att det undgått De Geer att Waldersten har sju album bakom sig istället för ett. Att De Geer dessutom bara kan utgå från debuten leder till en missuppfattning om hela konstnärskapet. Han menar att Waldersten är en ”representant för Stockholms barliv” och frågar därpå vad som ska hända när/om Waldersten växer ifrån detta leverne, och kanske gifter sig och får ungar. Och Waldersten svarar. Han räknar på fingrarna med eftertryck: han är gift sedan flera år, han är pappa, och han bor i en villa i Enskede. Också detta får publiken att skratta. De Geer beklagar att han inte fått mer än det första albumet och försäkrar hur gärna han skulle vilja ha de andra – han tycker ju verkligen om stilen. ”Du kanske kanÂ… köpa?” föreslår en spelat entusiastisk Waldersten. Och äntligen. När applåderna efter repliken lagt sig får publiken ställa frågor.

Förstås innehöll seminariet några bitar av substans, och de redovisas inte här. Men få eller ingen som satt i salen lär skulle kalla detta överdrift. En bekant jag pratade med efteråt påpekade hur pinsamt och jobbigt det var att alla satt och skruvade på sig. För, utan tvekan, De Geer sabbade allt. Med dunder och brak. Helt besinningslöst. Hans insats ska kritiseras som orimlig och jag tänker minnas den så länge jag kan som ett praktexempel på omdömeslöshet. Att vara så övertygad om sina egna analysers förträfflighet. Att vara så oberörd av att publiken kommit för att höra gästerna tala. Att ockupera så mycket utrymme på så fel ställe. Det är ju på sitt sätt oanständigt.

”Vad är humor” var rubriken för seminariet. Vad var då humor? Waldersten, absolut.

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2007-10-01 18:43 / Uppdaterad: 2007-10-01 18:43

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?