Det tar inte mer än kanske 15 sidor innan jag börjar gråta, jag sitter på tåget och det är ytterst olämpligt och lite pinsamt, även om jag vet att jag är gammal nog att stå över sånt, och snart gammal nog att helt gå i barndom och skita fullständigt i andra människor – ungefär som de två väninnorna med varsin (!) barnvagn som jag skulle försöka möta i en trång gång inne på Ica för ett par timmar sedan.

Frågan är om det är en bra eller en dålig sak, det där med tårarna. Ibland betyder det att boken är väldigt bra och gripande, men oftast att det gripande överskuggas av författarens melodramatiska ådra.

Det Hosseini skildrar är i stort sett det moderna Afghanistans historia. Men det är de afghanska kvinnornas historia som berättas. Från förtryck till någon slags frihet under Sovjetockupationen till talibanernas helvete och tillbaka i det gamla vanliga förtrycket igen. Ungefär så.

Oäktingen Mariam, fylld av bitterhet och sorg över sin barndom, sitt liv och sin oförmåga att få barn, och Laila som tvingats ut ur sin bubbla av trygghet när hennes föräldrar dödas under ett raketanfall gifts bort med den mycket äldre Rashid. Det är tjugo år mellan de båda bröllopen och under den tiden har Rashid målmedvetet brutit ner Mariam. Gjort henne till en bräcklig skugga, en slav; medan han själv har högar med porrtidningar i byrålådan, tvingar han Mariam att bära burka vid de få tillfällen då hon tillåts lämna hemmet.

Jag har lite problem med att det ekar i mitt huvud, det ekar av när jag var tio år och läste Betty Mahmoodys "Inte utan min dotter". Personer med dåliga tänder ska man akta sig för, de är onda. Om de sedan är smutsiga och mörka i hyn, ja då är man riktigt illa ute. Bäst att hålla sig till de välutbildade med friska tänder som tvättar sig ofta. Det blir lite Enid Blyton över det hela, och det smakar illa i munnen. Det blir liksom för enkelt. Så synd, för det är en otroligt vacker historia om vänskap och styrka.

Hosseini skriver främst för en amerikansk publik, det är tydligt. Och det är nog där tårarna kommer in, de är resultatet av den melodram som tyvärr lägger sig som ett täcke över de utmärkta kvinnoskildringarna och de sanningar om patriarkala samhällen som är oundvikliga. Att använda religionen för politiska syften (och vice versa) är osmakligt.

De råa skildringarna av det våld Mariam och Laila utsätts för av sin make Rashid blir en bild av det samhälle som väntade de afghanska kvinnorna efter Sovjets uttåg. Fritt land, javisst. Fria människor, absolut inte.