"Delta" var namnet på den enhet inom polisen som under en tid hade till uppgift att bevaka den "autonoma vänstern" som den ibland kallats. "Deltagänget" var denna enhets egen benämning av dem de var satta att övervaka. Det är också namnet på Salka Sandéns självbiografiska debutroman om denna tid och grupp, i vilken författaren var en drivande del. Boken börjar och slutar i ett Göteborg där polisen just skjutit skarpt mot demonstranter vid EU-toppmötet 2001.

I ett antal kapitel som löst och smidigt knyts samman berättas om ett gäng unga övertygade vänsteraktivister och deras kamp mot polis, nynazister och valda delar av det etablerade samhället. Bokomslagets baksida visar en tjej i rånarluva, svarta strumpbyxor och kängor men med bar överkropp. Bilden talar också för boken: naket, utlämnande men samtidigt maskerat och hemligt. Det som ska komma att bli Deltagänget tar lös form i malmökollektivet "Borgen" under tidigt 90-tal, ett årtionde som skulle komma att präglas av ett politiskt uppvaknande och misstänksamhet mot EU och hyperkapitalism. Under ungefär ett decennium får vi alltså följa Deltagänget genom husockupationer där man beväpnade turas om att hålla vakt dygnet runt, konfrontationer med högerextremister, slagsmål med polis, nätter i häktet, teoretiska diskussioner och meningsskiljaktigheter mellan olika fraktioner (malmöaktivisterna betraktas som rödast, göteborgarna som märkligt lokalpatriotiska), rättegångar på båda sidor om skranket och rena mordbränder.

Sandéns självbiografiska roman är suveränt genomförd, skriven i andra person. När detta ovanliga berättargrepp väl satt sig blir effekten en suggestiv och uppfordrande ton där texten hela tiden har läsaren i fokus, i ett järngrepp, paradoxalt nog samma "du" genom vilket berättaren talar till sig själv från en punkt strax utanför handlingen. Prosan är krasst konstaterande och ber inte om ursäkt eller väntar in läsaren, det här är en redogörelse som inte söker dialog. Samtidigt genomsyras hela texten av en luttrad, svart humor som samtidigt är självrannsakande och ett långfinger åt den del av allmänheten och mainstreammedia som vill förminska denna vänster med förenklande beskrivningar som "stenkastarvänstern", våldsromantiska huliganer med politisk täckmantel.

Deltagänget är imponerande sammanhållen och konsekvent. Det finns gott om invändningar att göra kring metoder och våldssyn, men både den litterära stilen och ämnet följer en spikrak och illröd tråd hela vägen från sakargument till upplopp som riktar udden utåt, kräver läsaren på svar i moraliska och politiska frågor. När huvudpersonen sitter på tåget mot Lindome för att avtjäna ett två veckor långt fängelsestraff för upplopp, ges exempelvis en syrlig kommentar i förbifarten om den bekväma synen på fängelsevistelser som en "form av semester":

En semester som beskrivs i ordalag drypande av avundsjuka. Fast ingen av dessa högljudda förståsigpåare skulle ha en tanke på att prova själva. Men varför inte? Det vore enkelt för en någorlunda ambitiös person att skaffa sig personlig tillgång till detta skattefinansierade paradis. Se på tv, styrketräna, äta bättre mat än skolbarnen och allt det där. Kasta en betongbit genom valfri fönsterruta. Invänta polis.//Skulle du (…) inte genast lyckas bli dömd till fängelse så upprepa tills önskvärt resultat uppstår.

Detta är en obekväm och angelägen bok för vem som helst att läsa. Dessvärre skrämmer nog omslagstextens inledande rader om "brinnande bilvrak, yrande gatstenar, sönderslagna skyltfönster och anonyma ungdomar i rånarluvor" bort läsare från hela den etablerade politiska skalan. Synd i så fall, eftersom det här är en betydligt mer mångsidig dokumentärroman än vad denna beskrivning antyder. Och synd om inte annat för att Deltagänget är spännande på ett sätt som många svenska "spänningsromaner" inte kommer i närheten av.