Den ryska romanen började blomstra under mitten av 1800-talet och det var genom Ivan Turgenjevs egna verk som väst först uppmärksammade den ryska litteraturen. Att det var så berodde på att han ganska tidigt, 1856, när han var 38 år gammal, lämnade Ryssland för att leva utomlands, mestadels i Paris. Där umgicks han i litterära kretsar, hade vänner som Gustave Flaubert, George Sand och Émile Zola, och han verkade speciellt för att göra den ryska litteraturen känd. Senare har han själv hamnat lite i skymundan av sina något yngre författarkollegor Leo Tolstoj och Fjodor Dostojevskij, även om han liksom de hör till klassikerna och världslitteraturen.

"Rudin", Turgenjevs första roman, utkom nyligen i moderniserad svensk översättning. Denna bearbetade översättning är den tredje svenska översättningen av romanen sedan den första gången gavs ut 1856. Den första gjordes 1883 av en professor i semitiska språk, Herman N. Almkvist, (1839-1904), den andra av den finlandssvenske journalisten och författaren Hjalmar Dahl, (1891-1960). Den förre översatte flera av Turgenjevs verk, den senare nästan samtliga klassiska ryssar. Föreliggande översättning är baserad på Dahls översättning från 1922 och han presenteras närmare i ett kapitel av Nils Håkansson. I kapitlet kommenteras även den nya översättningen och den anonymitet som orättvist drabbar de allra flesta översättare. Personligen, vad gäller översättningar, är jag inte så förtjust i moderniseringar, jag tycker tidsatmosfären går förlorad. Eftersom jag inte läst någon av de tidigare översättningarna är det svårt för mig att ha så mycket åsikter om just denna modernisering, mer än att det inte ser så bra ut att låta en av kvinnorna i romanen säga: "Jo, hemskt kul!"

Turgenjev är mest känd för sina skildringar av starka kvinnor och av handlingssvaga män. I "Rudin" beskrev han en typ av man som skulle bli klassisk i den ryska litteraturen: mannen ur överklassen, intelligent, välutbildad och med höga ideal, men handlingsförlamad och för lat och oduglig för att kunna agera utifrån sina idéer och tankar i praktiska, nyttiga handlingar. Han var en så kallad överflödig människa. Men Turgenjev var egentligen inte först med att skapa denna typ, det gjorde redan Alexander Pusjkin i sin versroman "Eugen Onegin" från 1833. Och redan före "Rudin" hade Turgenjev 1850 skrivit en novell med titeln "En överflödig människas dagbok". 1859 gjorde Ivan Gontjarov denna lättjefulla, passiva typ ännu mer extrem till sin karaktär i romanen "Oblomov". (Läs recensionen – länk här intill.)

Det Turgenjev också är känd för är sina poetiska naturskildringar, han är den första stora naturskildraren i litteraturen. Det finns en hel del av dessa i romanen. De är inte originella, men stämningsfulla. Känd är han också för sin novellkonst. Ernest Hemingway imponerades av hans noveller och lärde sig av honom. (Se länken här en bit upp till vänster!)

Själva den yttre handlingen i romanen "Rudin" är inte så märkvärdig. Dmitrij Rudin, en ung, bildad och karismatisk man med ett fascinerande utseende, anländer till en lantlig trakt och på ett av traktens gods imponerar han med sin vältalighet om höga ideal. Inte minst handlar det om kärlek och om kampen mot egoismen. Han talar så att alla rycks med, inte minst kvinnorna. Och svartsjukan grasserar. Kärlek uppstår och den får sina konsekvenser. Berättelsen är ganska humoristisk, och innehåller en del udda individer, den mest framträdande är Pigasov, som känd för att vara kvinnohatare, spyr sin galla över hela kvinnosläktet.

Det mest intressanta med romanen är orsaken till varför Turgenjev skrev den. I nyöversättningens efterord menar Staffan Vahlquist att romanen är

den mogne författarens uppgörelse med sin samtids ryska intellektuella och deras tyskinspirerade idealism som saknade verklig förankring i det ryska samhället. Huvudpersonens höga, filantropiska ambitioner parade med hans oförmåga att finna en mer konkret uppgift med sitt liv, gör honom till en sann representant för den 'överflödiga människan' i 1840-talets reaktionära Ryssland.

Turgenjev som studerade i Tyskland deltog själv i litterära och filosofiska cirklar, men betvivlade senare starkt deras nytta, menar Vahlquist.

"Rudin" är inte en satir över den onyttiga godsägaradelns liv innan livegenskapen upphörde, på samma sätt som Gontjarovs "Oblomov" är det. "Rudin" är mer inriktad på att (som "Oblomov" också gör), symboliskt ge en bild av den ryska intelligentian och dess oförmåga att reformera Ryssland. Men Rudin är inte passiv genom hela romanen. Till slut gör han i alla fall försök att leva enligt sina ideal.

Berättelsen om den handlingssvage mannen i "Rudin" är tankeväckande och måste kunna ses som ett rent allmänmänskligt och tidlöst problem. Det är lätt att tala om alla sina höga ideal och om alla oegennyttiga drömmar man skulle kunna och skulle vilja förverkliga, men hur svårt, krävande och ansträngande är det inte att leva enligt idealen och verkligen agera utifrån dem.