Det händer någonting med den svenska poesin hela tiden, olika strömningar kommer och går och återuppstår under nya namn. På 60-talet kom en kraftig motreaktion mot den högstämda poesin, symboliken och mot jagets framträdande ställning i dikten. En liknande schism är återaktualiserad idag, den mellan språkmaterialister och poeter som föredrar metaforer.

Erik Beckman skriver fula, men smarta och roliga texter. Han kan sägas tillhöra två läger, nyenkelhetens och konkretismens. Hans verk är svåra fast lätta. Den aktuella samlingen innehåller dikter från 1963 till 1987. Det går att tänka sig dåtidens recensenter sitta och pilla sig i skägget och undra och undra. Är det här poesi, är det här prosa, eller vad eller inget – och är det verkligen anständigt? Det går egentligen inte att likna Erik Beckman vid någon annan författare, men det är troligt att väldigt många av dagens språkmaterialister har läst honom. Många har också gått i hans folkhögskola.

Det som kännetecknar Erik Beckmans poesi och texter i allmänhet är att de hela tiden värjer sig, de vill inte inordna sig, bli kategoriserade. På ett fascinerande och undanglidande vis tycks dikterna också ofta kommentera sin egen vrånghet. Genomgående förs även en kamp mot jaget. Det är en svår kamp, men Beckman är en av de få som faktiskt lyckas om inte utplåna, så i alla fall marginalisera och problematisera diktjaget.

Och när "jag nej" protesterade så blev "jag nej" kallad ("jag nej"?) till debatt i "demokratiskt skeende" (ett hus) och nollställd av en opponent på andra kanten

Kanske för att säkerställa att dikterna inte ens har ett författarjag bakom sig låter Beckman skriva under en del med (jag vet det låter konstigt) Röven.

Eller bara omöjligtvis tala för sig själv.

Stå för vad jag säger kan jag inte: 26/6 1968-69
Inte undertecknat:
Röven

"Samlade dikter" är ingenting man läser på en dag eller två, och det gäller att inte gräva ned sig för då är man definitivt snärjd i sin egen hjärnbarks labyrint. Dikterna förmedlar en känsla av provokation och det svåra som läsare är att förvalta den rätt, inte själv bli provocerad. Min egen provokation ligger i ambivalensen mellan att hitta balansen för vad som är oläsligt, rent av skittråkigt och frågan om jag läst på ett tillräckligt avslappnat sätt för att förstå det roliga, smarta. Ibland är det inte alls lustfylld läsning, istället är det fullständigt uttröttande. En avsaknad av naturliga kvinnogetalter gör mig också småsur. Det är mycket män och kommunalarbetare i Beckmans dikter, det är vardagligt, grått och fult – men genusskevt. Utrota gärna jaget, mal köttfärs av dikten, men ställ inte frun som en bifigur att steka den åt dig – det vill säga den förmodade manlige läsaren.