Knappa naturresurser har alltid varit en potentiell källa till konflikter – inte minst frågan om tillgång till drickbart vatten. Att lösa den här typen av konflikter är därför en av de centrala frågor som alla mänskliga samhällen har varit tvungna att hantera, på ett eller annat sätt.

I Europa kom redan det antika Grekland och Rom att utveckla mycket avancerade lagar och regler rörande rättigheter till och skyldigheter om vattnet. Jämfört med motsvarigheter i samtiden var reglerna många gånger mycket detaljerade och avancerade. I den här boken skriver advokaten Staffan Michelson intresseväckande om samspelet mellan naturresursen vatten och rättsreglerna som människorna i antikens Rom och Grekland etablerade. Det är en mycket detaljrik och ingående skildring av såväl rättsprinciperna som låg till grund för systemet, som tillämpningen i enskilda fall som man känner till från olika bevarade källor. Skildringen kommer många gånger också att spegla betydligt bredare frågor om hur ett rättssamhälle utvecklas under antiken.

Boken är välskriven och relativt rikligt illustrerad med vackra fotografier, tagna av fotografen Lena Michelson. För en fackidiot som undertecknad finns också noter i slutet av boken, där man lätt kan orientera sig vidare i vad Michelson bygger sina fakta på – eller hitta vidare läsning.

Författaren utlovar också att den historiska skildringen kan visa på lärdomar vi kan dra apropå liknande konflikter i dagens värld. Det här är väl bokens svagare sida. När man väl kommer till epilogen, där författaren hoppar fram till dagens värld, är det inte helt klart exakt vad ur den antika historien vi ska lära oss – mycket av vad som utvecklades under antiken finns ju även i moderna, nationella rättssystem. Michelson diskuterar därför bland annat internationella konflikter om vatten, men där är ju problemet ett annat – nämligen att det överlag saknas internationella rättsregler, nationalstater emellan. Lärdomarna vi kan dra handlar därför kanske mer om tämligen övergripande och generella frågor?

Här skulle författaren alltså ha kunnat utvecklat sina tankar vidare, för att boken inte bara skulle vara en historisk skildring. I sin helhet är boken därför kanske mer lämpad för den som är intresserad av antikens historia, snarare än den som främst är intresserad av samtida miljöfrågor. Men är man intresserad av historia är det en mycket läsvärd bok.