Med barndomsvänner som Ros och Guil är det inte att undra på att Hamlet blev lite konstig.

En av de fantastiska/irriterande sakerna med Shakespeare är ju att man inte blir av med karln. Hans berättelser är så inväxta och inympade i allt att han inte går att ignorera. Är man intresserad av litteratur, och speciellt då dramatik, slipper man inte undan. Så då får man väl skriva om det i stället. Rosencrantz And Guildenstern Are Dead lever högt på detta: alla kan Hamlet, även om det inte är mer än ”någon håller i en dödskalle och så dör alla i slutet”. Så en stor del av poängen går ut på att de absolut enda i hela salongen som inte vet hur pjäsen slutar, de enda som inte ens vet vad den HETER, är huvudpersonerna själva.

I ärlighetens namn är väl Ros och Guil inte några av Will S’ största skapelser. De existerar i Hamlet bara som rena verktyg för att föra handlingen framåt; Hamlet måste ha någon att prata med, och någon måste föra Hamlet till England. De har noll djup, noll karaktär, och ofta stryker regissörer dem helt ur handlingen. Så när då Stoppard bygger upp sin pjäs runt dem och låter dem vandra runt backstage på Hamlet och vänta på att få framföra sina få repliker blir det just det som blir handlingen: väntandet, och undran över vad fan de gör här egentligen. Jag menar, här är de, två personer som är så blanka ark att de inte ens är säkra på vem som är vem, vad som hände innan en mystisk skäggig person sade åt dem att masa sig till Helsingör, och vad som händer när de rättat till Hamlet… så där går de och filosoferar för sig själva, medan världens mest berömda pjäs med kärlek och mord och galenskap rasar för fullt runtikring dem.

Incidents! All we get is incidents! Dear God, is it too much to expect a little sustained action?!

Existentialism, kallas det väl. Det finns en handling, men den får de aldrig veta. Så där går de och funderar över sitt syfte (att dö i slutet) och varför de inte helt enkelt bestämmer sig för att gå därifrån och strunta i pjäsen, singlar slant och får alltid samma resultat. Stoppard förser dem med den ena humoristiska repliken efter den andra, men det är en tragedi och, som en annan engelsman sa, ”Life is what happens to you while you’re busy making other plans”.

We’re actors! We’re the opposite of people!

Och lik förbannat dör de i slutet.

Inte undra på att vi alla är lite konstiga.