Feministisk sexunderhållning i serieform, hur mycket sådan har du i bokhyllan hemma? Nej, förmodligen inte. Men nu har Kolik förlag bestämt sig för att ändra på det. Med Drift drar förlaget igång sin Femisexserie som ska erbjuda ”antimoral, kvinnliga subjekt och hälsosam perversion”. Och det kan ju behövas då och då.

I Drift har seriemakarna Liv Strömquist och Jan Bielecki velat åstadkomma en 50-talsinspirerad känsla. Som barndomens Starlet, men utan konservatism och heteronorm. Här råder sexuell anarki, mestadels på ett väldigt trevligt sätt. Det är explicit utan att bli påträngande och det kvinnliga perspektivet gör att även scenarion som traditionellt sett skulle känts ganska unkna blir riktigt kul. Ibland sexiga, men framför allt kul.

Titelns Drift är förstås den sexuella, men berättelsen befinner sig också på resande fot. Att färden går till Norrköping blir en skoj kontrast till den klassiskt amerikanska seriekänslan och är bara ett exempel på ett vinnande popkulturellt mischmasch. Främlingar möts på en långfärdsbuss och utbyter sex- och relationshistorier. Det blir en 2000-talets Decamerone; en fantasi där allt är lätt och ledigt, oproblematiskt och charmigt.

Hur ovanlig den kvinnliga blicken och kvinnor som sexuella subjekt fortfarande är slår en ibland och gör det förstås också här. Som tjej är man nästan, oavsett sexuell läggning, liksom bättre på att spana in tjejer än killar. Det är ju det perspektivet vi har omkring oss och ser saker ur mest hela tiden. Och därför är det så trevligt att följa med Lena, subjektet i Drift, när hon glatt och fullkomligt skamlöst spanar in sin medresenärs häck och föreställer sig honom naken. För det där gör man ju ibland, också som tjej. Och det är så jäkla ovanligt att se det skildras. Men så kommer några som Strömquist/Bieldecki och faktiskt lyckas fånga den där njutningsfyllda blicken och så blir man påmind. Det är som trevligt.