Om du tillhör dem som tror att universum inte är oändligt, ange då – i centimeter, tack – hur tjock väggen är vid vilken det slutar.

Alla lever vi i samma värld, samma universum. Och ändå lever vi alla i någon mån i en annorlunda version av den; antagligen fanns universum i miljarder år innan du föddes, och antagligen kommer det fortsätta existera när du dör, men DIN värld är bara din. Objektivitet är en myt, Darwin och Hawking finns i detaljerna.

Kosmokomik är en fiktiv självbiografi. Kosmokomik är universums historia. På något vis är det samma sak. Vi följer huvudpersonen Qfwfqs liv från Big Bang till 60-talet, från barndom till mogen man, en livs universum, ett universums liv. Vartenda kapitel börjar med en vetenskaplig faktoid som till exempel:

Gravitationsfältets ekvationer som sätter det krökta rummet i relation till materiens fördelning håller redan på att ingå i det allmänna medvetandet

och utifrån den bygger sedan Calvino en skröna, en just-så-historia för att prata med Kipling, om hur just den här delen av världen, historien, livet blev till. Eller, om man så vill, hur den delen av hans uppväxt såg ut.

För om vi alla har vår egen bild av universum baserad på våra egna erfarenheter, åsikter och fördomar blir detta en berättelse inte bara om hur vi upplever världen utan också hur vi själva skapar den. En kvantfysisk komedi, där Calvinos lätta humor för oss igenom hur själva tänkandet, fantiserandet, umgänge med andra och oss själva är det som utgör världen. Var och en sin egen skapelseberättelse, sin egen big bang, sin egen evolution.

”The universe itself keeps on expanding and expanding in all of the directions it can whiz”, sjöng Eric Idle en gång i världen i Meningen med livet. Hur får man in något oändligt på 152 sidor? Kosmokomik är 1,7 centimeter tjock. Där börjar universum.